Det är förtretligt och ganska förargligt att höra, hur de här i Stockholm allt mer och mer slutar använda aspiratum, som är manligt ståtligt och mycket tilltalande, och istället bara säger ”v”. Istället för hwart, hwarken, hwass och hwilken säger de vart, varken, vass och vilken. Det svenska språket försämras och förfulas med ett lyte som bättre passar slynor och horor än en svensk man.
- Urban Hiärne (han som oriktigt tillskrivs en hjälteroll i häxprocessernas upphörande)
Som synes har jag moderniserat citatets svenska. Vad Urban nu skulle tyckt om det …
Svenskan var länge mer jazz än klassisk musik. Då syftar jag på stavningen; den var nämligen fri. Man skrev som man ville. En skribent kunde stava samma ord på olika sätt vid olika tillfällen, även på samma sida. Föga förvånande kunde texter se ganska annorlunda ut beroende på om de skrevs i Skara, Linköping eller Uppsala. Skriftspråket låg betydligt närmare talspråket, till glädje för senare forskning.
Det där började förändras när Bibeln gavs ut på svenska. Detta inträffade i början av Gustav Vasas regering (NT 1526, GT 1541) och var, i hård konkurrens, bland den händelserika tidens viktigaste händelser. För man kan hävda att det svenska språket, i dagens bemärkelse, nu föddes, och det med Bibeln som första likriktare och facit.
Men det var först mot slutet av 1600-talet som det började höjas röster för att likrikta svenskan även i vardagliga sekulära sammanhang. Hur detta skulle ske fanns det olika åsikter om. En stor del av striden utspelades mellan Hiärne och Jesper Svedberg (annars mest känd som far till Emanuel Swedenborg). Den senare hade flera åsikter som slog igenom. Som att tryckstilen antikva skulle ersätta den gamla frakturen, att substantiv skulle inledas med gemener istället för versaler som i tyskan, och att bokstaven w skulle uttalas som konsonant istället för vokal – där har vi den ”aspiratum” Hiärne tog i försvar. [ Uppdaterat: Vad sistnämnda beträffar, se Wulfahariaz kommentar ] När Hiärne samlade sina uppfattningar i sin Ortographia 1716, så gjorde Svedberg samma sak samma i år i ett verk som blivit betydligt mer känt och omtalat: Schibbolet – Swenska Språkets Rycht och Richtighet (finns i faksimil på Litteraturbanken). Där finns inte så få fina formuleringar, som ”invecklat, krusigt och mörkt tal är tecken på invecklat sinne och krusigt huvud”. Men riktigt så skarpa omdömen som Hiärnes ovan citerade vet jag inte om det finns hos Svedberg. Vilket onekligen talar för densamme.
Här är förresten citatet så som det skrevs för trehundra år sedan:
Det är förtretligt och ganska förargeligit at höra huru de här i Stockholm ju lengre ju meer bortleggia detta aspiratum, som i sigh sielft är manligt prydeligt och myckit anseenligit; och i des stelle uthsäija allenast w. För hwart, hwarken, hwass, hwilken säija de: wart, warken, wass, wilken: hwarigenom det Swenska språketz egenskap myckit förnär skeer och förringas med en skändelig weklighet ståndandes sådant bettre i en sluna [slyna] eller skökia an än en Swensk Man.
Det Urban ogärna ville höra verkar du ha missuppfattat.
SvaraRaderaJag använder 1905 år stavning för att reda ut detta.
Det fanns sedan gammalt en fonologisk kontrast mellan å ena sidan vid/(riksdags)val/vad(ställe) och å andra sidan hvit/(blå)hval, hvad? Eftersom Hiärne bara nämner den andra gruppen är det kanske lite svårt att inse vad irritationen gäller.
Hvit har alltså en gång i tiden uttalats med ett tonlöst element. På nynorska skrivs det ju numera kvit, och engelskan har white, som hos somliga talare har ett annat uttal i början än wide.
Det Hjärne alltså är sur över att hwart? kommit att uttalas precis som wart ('blev'). På den punkten blev han inte bönhörd, även om kontrasten lever kvar i dialekter.
"års" menar jag.
SvaraRaderaVilken vokal motsvarade W? Har man kunnat rekonstruera det?
SvaraRaderaTack för kommentar. Att identifiera exakt vad Hiärne retade upp sig på överlämnar jag gärna åt expertisen.
SvaraRaderaMen oavsett allt annat så är väl ”aspiratum” = aspiration, den lätta luftpuff som exempelvis kan höras efter p:et i ”pik” men inte efter p:et i ”spik”. I en del språk är aspirationen betydelsebärande, vilket kan ställa till det för svenskar som inte är vana vid att behöva lyssna efter den skillnaden.
Jag tror att "aspiration" har använts om lite olika saker, men för dagens svenska är det som du säger. Snackar vi om indoeuropeiska något annat, och för Hiärne var det säkerligen att något slags h-inslag i hw~hv försvunnit hos stockholmarna, som alltså sa hwart precis som vi gör idag. Rimligen skulle han bli ännu surare om han fick höra "vart bor dom?"
SvaraRaderaPersonligen har jag svårt för att det har uppstått en tendens uttala ö mer som en blandning av ö och u, något sorts öu-ljud.
SvaraRaderaOch när jag ändå gnäller, varifrån har uttrycket ”fota” kommit ifrån? För mig är fota att ge någon sparken inte att fotografera.
"Fotografera" har förkortats till "fotafera" som sedan förkortats till "fota". Jag har aldrig hört ordet i den andra betydelsen.
SvaraRadera