Många Ghostbusters

– Who you gonna call?
– Ghost-busters!
– Jo jo, men vilka Ghostbusters?

Behöver Ghostbusters (1984) presenteras? Filmen om spökjägarna var mysigt lökig, hade ett svängigt ledmotiv och Bill Murray i toppform, och … Ja, det var väl det viktigaste. Den gjorde succé på bio och följdes därför av den vanliga sviten leksaker, tecknade tv-serien The Real Ghostbusters, och … Vadå ”real”?

Varför kallades tecknade Ghostbusters för The Real Ghostbusters? Svar: För att skilja den från originalet. Typ – vi kommer till det …

We're the Ghost Busters … I'm Spencer! He's Tracy! I'm Kong!

The Ghost Busters var en tv-serie från 1975. Spökbustrarna utgörs av (från vänster) Kong, gorillan Tracy och Spencer. En hemlig chef ger dem i uppdrag (kommunicerade à la Mission Impossible) att oskadliggöra spöken och andra paranormala varelser. Humorn är på en nivå där det är roligt att två av huvudpersonerna heter Spencer och Tracy. Liksom att ”Kong” inte är namnet på apan. Det är kort sagt B på alla de sätt.

Här kan ni avnjuta ett avsnitt: The Vampire's Apprentice. Obs reklamen från 1975 har fått hänga med – den är kanske minst lika intressant som resten.

Inte för att det har med någonting med någonting att göra, men lite roligt var det att leta paralleller mellan '75 och '84 års Ghostbusters. Som kortlådor (även om den äldre inte verkar vara spökrelaterad) …

… Vapen; även om den senare scenen ser mycket mer dramatisk ut var det tvärtom, så att säga, då man 1975 förintade spökena, 1984 fångade dem på burk …

… Och bilar, och här blir det svårare att välja. 1984 års 1959 Cadillac Miller-Meteor Sentinel limo-style endloader combination car som ambulans i all ära, och den är riktigt häftig, men 1975 års 1929 Whippet går inte av för hackor.

Serien gjordes bara i femton avsnitt. Den lämnade just inget avtryck och glömdes snabbt bort.

I början av 1980-talet började Dan Aykroyd att fundera på en spökfilm (han tror för övrigt på spöken). Någonting om spökjägare – inte någon Harry Price-figur i kostym, utan ett paranormalt Anticimex: ”Ghost janitors in New York”. Sådana hade gjorts förr, som komedierna Ghost Chasers (1951) och Bob Hopes Bob Hope-lökiga The Ghost Breakers (1940).

En fråga var enkel – trodde man. Den kommande filmen skulle heta Ghostbusters. Visserligen visade en koll i registren att en kortlivad serie med det namnet sänts på 1970-talet. Men den kom från Filmation, varför man, kanske utan att ens begrunda alternativet, utgick ifrån att den var tecknad – jag ska återkomma till anledningen. Och eftersom sådana här rättigheter tydligen är kopplade till innehållet, eller åtminstone var det på den här tiden, så innebar det att det var fritt fram att kalla en spelfilm Ghostbusters. En tecknad film som återanvänt namnet hade behövt klartecken från rättsinnehavare. Men som det var, var det inte aktuellt. Trodde man.

På Filmation fick man höra talas om en kommande film som skulle heta Ghostbusters. Samtal ringdes, möte bokades. En chef på Filmation återger hans replikväxling med representanter för filmbolaget Columbia:

We met with them, and they said, ”Well, this was an animated show on Saturday morning,” and I said, ”Huh-uh.” He said, ”What do you mean, 'huh-huh'?” And I said, ”Live!” And he said, ”Uh-oh. We've got a problem.”

- Lou Scheimer: A Candid Conversation with Filmation's Founder [arkiverad], the trades 10 juni 2007

1975 års Ghostbusters hade inte varit tecknad, trots att den gjorts av Filmation. Namnet var upptaget. Ett annat namn fick värkas fram. Men det var inget man kunde vänta på; man hade ont om tid som det var. Så spökfilmarna började spela in en film som ännu inte hade något namn. Åtminstone inget officiellt namn. Inofficiellt kallades projektet Ghostbusters. Och det namnet spred sig. Vid ett tillfälle filmade man en scen i Central Park där en stor folkmassa skanderade ”Ghostbusters! Ghostbusters!” … Det såg ut som om man skulle bli tvungna att ta kontakt med Filmations parent company Universal. Givetvis skulle det bli grönt ljus om priset blev ”rätt”. Vilket verkade bli högt.

Men så hade de tur: Deras kontakt på Columbia bytte jobb och hamnade på Universal. Han sålde rätten att ge ut en spelfilm kallad Ghostbusters till Columbia, för $600 000 – redan det torde ha varit mer än den tv-serien dragit ihop dittills – och en procent av vinsten. Så det blev $600 000 totalt.

(I Hollywood är ”vinst” ett ytterst luddigt begrepp. Glöm filmen; det är inom bokföringen som man hittar de kreativa genierna. Deras arbete är att trolla bort vinster, så inte fler dollars än absolut nödvändigt går till skatter, royalties och annat. Allt är tillåtet som inte är uttryckligt förbjudet. Det finns massor av välkända storfilmer som man skulle kunna tro har gått med miljoner eller rentav miljarder i vinst, som inte alls har det, egentligen. Wikipedia-sidan om Hollywood accounting gör mig mer sugen på att skriva en bloggpost om bokföring än jag trodde var möjligt.)

Nu kommer vi till de tecknade spökjägarna. Och trasslet med rättigheter och namn fortsätter. Filmation och Columbia bestämde sig båda för att göra en tecknad Ghostbusters, som uppföljare till respektive tv-serie/film. Filmations Scheimer föreslog att göra en tv-serie tillsammans, men det tyckte deras nya parent company Westinghouse var onödigt. Columbia hade köpt rätten till en spelfilm med namnet Ghostbusters, så för en tecknad tv-serie fick de lösa en ny licens. Vad som hände var att Filmations Ghostbusters (till vänster) hade premiär några dagar före Columbias tecknade film (till höger), som fick heta The Real Ghostbusters … Att publiken förvirrades säger sig självt.

Ingen koppling till The Real Ghostbusters!

*

Hur kom det sig att man utgick ifrån att en Filmation-produktion var tecknad?

Bolaget Filmation bildades 1963 och lade ner 1989. De specialiserade sig på billiga tv-serier, främst tecknade men det blev även några otecknade. Bland de förra kände jag igen 60-talets Läderlappen och Stålmannen, senare He-Man and the Masters of the Universe – åtminstone leksakerna var ju en stor grej ett tag på 1980-talet, med skurken Skeletor, borgen Grayskull etc. Filmations spelfilmer var färre och har lämnat obetydliga avtryck i filmhistorien. Men åtminstone en visades i svensk tv, och den såg jag sannerligen: Jason of Star Command, ”Jason och Stjärnkommandot” (obs uttalet: Ingen sade ”jejson”, här är det ett äktsvenskt ”jason” som gäller). Allra störst intryck gjorde en liten robot hjälten bar med sig överallt; den såg ut som en vandrande Polaroidkamera. Jag hade glömt bort det mesta kring serien, och fick därför ett hyfsat haktapp när jag långt senare blev påmind om vad roboten hette. Om det har jag skrivit här på bloggen: Wiki 1980. En annan Filmation-produktion som har något visst är The Secrets of Isis (1975–1977). Missa t.ex. inte moralkakorna på slutet.

Hur kommer det sig att lärarinnan Andrea Thomas aldrig ses tillsammans med den märkliga överkvinnan Isis? Och varför måste Isis dra en vers innan hon utövar sina övermänskliga eller rentav övernaturliga förmågor? Rimmad? Ja inte vet jag. Men det är intressantare än Spencer, Tracy och Kong.