It seemed to be sitting on some kind of suitcase, and around its neck there was a label with some writing on it.
- Michael Bond, A Bear Called Paddington (1958)
Den första boken om björnen inleds med att han hittas på järnvägsstationen Paddington, som också blir hans namn.
En hittebjörn med adresslapp runt halsen – även om någon adress inte var aktuell – skulle man ju kunna komma på av sig själv. Men nu hade just den detaljen inspirerats av verkligheten:
I remember their labels round their necks and then I remember going to the cinema and seeing on the newsreel that Hitler had moved into some new country and seeing footage of elderly people pushing prams with all their belongings in them. Refugees are the saddest sight, I still think that.
- Michael Bond intervjuad i The Telegraph, 23 november 2014
Författaren berättade ofta om detta. Det har påpekats att obetydliga detaljer kunde variera, som stationen eller tidpunkten, men det finns ju inget som säger att det skulle ha varit en enda händelse.
Så här kunde det se ut: Barn från kontinenten anländer till London i februari 1939. För även innan kriget bröt ut, och innan förintelsen gick upp på högvarv, hade nazisterna gjort klart för världen att det inte fanns någon plats för judar i Riket. Under åren 1938–1940 genomfördes också ett antal så kallade Kindertransport, ”barntransporter”. Tusentals barn, främst men inte enbart judiska, hämtades till säkrare länder. Många av de barnen blev de enda från sina familjer som överlevde.
SvaraRaderaMorsan hade en sådan lapp, när hon kom från Finland i början av 42.
Enligt legenden sade läkaren att det var slut, men att min mormor sade, trams, ringde till gubben och berättade att "vi har fått en liten flicka, och kom och hämta henne".
Vilket han gjorde, och bar henne från uppsamlingsplatsen hem till hemmet, och sade, "hon väger som en fågelunge".
Hon fick de bästa föräldrar man kan tänka sig, och lever fortfarande 80 år efteråt.
/koroshiya
Tack för att du delar. Jag blir inte nästan tårögd.
SvaraRaderaMVH
Hans