”Citat”

Dude, this is a crazy thing to ask, but I’m curious, and my life is sort of shit now. You are successful. And I am successful. And I'm wondering: Are you happy?

- Bourdain i mail till den gode vännen David Choe

Anthony Bourdain var kock, därtill rik och berömd. Han nådde kändisskapets högsta nivå när han fick egna tv-serier, skapade med honom i centrum, som inte ens behövde handla om mat. Och så tog han 61 år gammal livet av sig. Någon konkret orsak verkar man ännu inte ha funnit, eller åtminstone tillkännagivit.

Några år senare gavs en dokumentär ut: Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain (2021). I den får man bland annat höra honom säga ovanstående citat. Och dokumentärfilmen fick kanske mer uppmärksamhet för det än något annat.

Problemet var inte citatets äkthet; det fanns verkligen i ett mail som Bourdain verkligen skrivit. Däremot hade han aldrig sagt det, såvitt någon visste. Hur kunde man då höra honom säga det i filmen? Jo, rösten var syntetisk, skapad av ett AI-program. Detta framgår ingenstans i filmen, utan nämndes av regissören Morgan Neville i samband med att filmen släpptes: ”We can have a documentary-ethics panel about it later”, som han kommenterade det. Vilket i sin tur kommenterades med att det uttalandet var lika problematiskt som användandet av tekniken till att börja med …

Hur äkta är ett citat sagt av en AI-genererad röst? Ja, det har diskuterats. Här är min syn.

Att ta till en datagenererad röst är varken mer eller mindre fejk än när man sätter någon att agera röstskådespelare. Då kan man ibland se detta klargjort. Ibland är det uppenbart att det inte är original-rösten, som om någon läser upp Caesar-citat. Andra gånger är det inte det. Om man till exempel skulle sätta någon att läsa Anne Frank-citat så vet många att hennes röst inte finns bevarad, medan andra skulle låta sig luras. Och om man skulle låta någon som har en röst som låter som Winston Churchill läsa upp hans texter, och dessutom lägga på lite dist och knaster, då skulle till och med insatta kunna luras. Då har filmmakarna ansträngt sig för att skapa en illusion. Om de då inte anger att det är en illusion – ja, det är helt okej i spelfilmer, men inte i dokumentärer. I spelfilmer är det underförstått att det vi ser är teater, i dokumentärer är det lika underförstått att det vi ser inte är teater.

Att lägga in fejkat material i dokumentärer är fel och förkastligt, då det bryter mot hela idén med dokumentärer. Att lägga in äkta material i spelfilmer är varken fel eller förkastligt, men det kan vara lika förvirrande. I Framom främsta linjen (2004) ser vi hur huvudpersonen Harry Järv då och då plockar upp en kamera och förevigar det han ser – varefter vi för ett ögonblick får se fotografiet han tog, alltså det verkliga fotografiet, taget av den verklige Harry Järv under det synnerligen verkliga kriget. Varje gång jag ser filmen (för den hör till den sort som man gärna ser om) så hajar jag till vid de ställena, men jag vet inte riktigt varför.