Ett storverk om ord

En av mina standardkällor är Elof Hellquists oumbärliga Etymologisk ordbok, det överlägset mest kompletta verket i sin art. Det finns inscannat på oumbärliga Runeberg – gå och läs! när du läst klart den här bloggposten.

Det man hittar där är bokens första upplaga från 1922. Den andra gavs ut 1937 (efter professorns död 1933) och recenserades av Frans G. Bengtsson i en understreckare i svenskan (SvD 26 juni 1937). Den får högsta betyg – fattas bara – men det hindrar inte att anmälaren har några synpunkter. Fattas bara!

Att en gylta definieras som "ung eller snöpt sugga" (i andra upplagan; första anger bara "sugga") kommenterar den gamle gårdskarlen och därtill skåningen Bengtsson med att en sådan "är nog uteslutande ett filologiskt drömväsen":

En gylta är en avelsfärdig ung som som ännu inte "farjat" (grisat) men gärna redan kan vara "i far" (dräktig)

Kroppkaka definieras som "klimpar av mjöl och vatten (i soppa), även blodpalt" (vilket även står i 1:a uppl.),

en definition som är anmärkningsvärd genom att inte på någon enda punkt äga minsta beröring med den kroppkaka som förekommer i sinnevärlden.

För kroppkakor/norrländsk palt utgörs ju, ifall någon behöver påminnas, av pressad potatis med stekt fläsk och lök (utan lök för palt) i sitt inre. Serveras nykokta med grädde, lingonsylt och smält smör. Läckert.

- Francesco Hayez, Greve Ninni

Fadermördare är kragar som på bilden – populära från slutet av 1700-talet och knappt hundra år framåt.

Professor Hellquists hypotes kan nog utan vidare anses vara orimlig: "Av omstritt ursprung; snarast uppkommet i den tyska folkhumorn med tanke på den fara, för vilken man av dessa kragar utsattes vid de då mera än nu även bland män vanliga ömhetsbetygelserna (vid avsked o. d.); jämför att fadermördare på engelska heter lady-killer, egentligen damdödare."

Bengtsson ger inget för vare sig den tyska eller engelska förklaringen. Varför den första skulle vara särskilt bekymrad för fäder anges inte (men vi återkommer till det), och den senare härledningens ladykiller har inget med kvinnomord att göra utan står närmast för elegant charmör, någon som inte får kvinnor att falla i graven utan i sängen.

Sedan understreckaren publicerats tipsades han om en annan hypotes, som tagits med i essän i bokform: På franska skulle kragarna ha kallats parasite, parasiter, efter deras förmåga att vid soppätning få soppa på sig, och detta skulle ha förvrängts till parricide, fadermord.

Och egendomligt är, anmärker den lärda insändaren, att Hellquist i sin första upplaga har denna förklaring av ordet, men inte den andra.

Ledsamt nog är jag inte i tillfälle att författa en avhandling i ämnet; men provisoriskt skulle man kanske tänka sig att Hellquist uteslutit denna förklaring i sin andra upplaga av den anledningen att han funnit den vara oriktig; detta så mycket sannolikare, som han inte övergett den till förmån för någon evident eller ens hjälpligt plausibel förklaring, utan till förmån för sitt i mitt tycke förtvivlade nödfallsförslag. Denna härledning från parasite-parricide, som är ytterst elegant, till och med så elegant att den avgjort doftar skrivbordskonstruktion, skall jag med nöje tro på, så snart jag i samtida fransk litteratur får syn på något belägg, men inte förrän då …

I SAOB (1919) nämns såväl en anekdot om en "tysk sprätt" vars vassa kragsnibbar stuckit ut ögonen på den omfamnade fadern "o. därigm blivit vållande till hans död", liksom parasite-förklaringen – utan belägg … Det är också den senare som Wikipedias vise redaktörer valt att skylta med, men hänvisning till Hellquists första upplaga – tydligen utan att känna till att han ratade den inför den andra.

Lärda förklaringar i all ära, men det är inte svårt att hålla med om Bengtssons förslag: De höga kragarna satt bäst på unga smärta herrar som greve Ninni. När deras frodigare fäder ville bli lika eleganta kunde kragarna bli veritabla halsjärn över tjocka nackar; gradvis blev ansiktsfärgen allt mörkare; för att så småningom få bäraren att tappa medvetandet eller få ett slaganfall, eller både och.

Fata Morgana, "fén Morgana", är "hägringsfenomen där byggnader, stränder o.d. syns utsträckta i höjdled, varvid de antar formen av tinnar, block eller murar, som ofta ändras med tiden eller med ögats höjd" (NE).

Det skulle krävas åtskillig lärdom för att avgöra värdet av Hellquists originella åsikt rörande uttrycket "Fata Morgana" [endast i 2:a uppl.]; a priori förefaller den allt utom sannolikt. […] att den åsyftade Morgana var kung Arthurs syster (eller halvsyster), tidigt belagd i Arthursepiken, är inte föremål för tvivel; men därefter, utan att bry sig om den keltiska sidan av saken, anser Hellquist att Morgana lånats från Orienten och att namnet kommer av det arabiska ordet för korall; varpå han meddelar att namnet i orientalisk litteratur först finns belagt i sagan om Ali Baba.

"Den keltiska sidan av saken" utgörs av att deras Morgana är rejält gammal, betydligt äldre än sagan om Ali Baba (vars Morgana dessutom inte är en fe utan en slavinna utan övernaturliga drag). Morgana kanske stammar från keltisk mytologi, där Morgens var en sorts kvinnliga Näcken-najader som dränkte oförsiktiga. (Däremot stammar hon tyvärr nog inte från den irländska krigs- och ödesgudinnan Mórrígan.)

En avrundning av Frans G. Bengtsson är inte komplett utan lite gnäll över samtidens förflackning:

Småsaker som dessa anförda äro inbjudande att prata om; men de äro ting av underordnad och periferisk art i Hellquists stora verk, och dettas värde beröres inte märkbart av deras förekomst. Man kunde önska sig att bildningsintresserade i mån av möjlighet skaffade sig detta verk, trots dess en smula skrämmande gedigenhet från icke-filologens synpunkt; särskilt borde sådana föräldrar, som uppamma unga snillen, ämnade att bli författare, journalister, professorer och riksdagsmän, i god tid låta sin intellektuella avkomma växa upp bredvid en sådan kunskapskälla, för att på så sätt från början kunna komma underfund med att ord i stor utsträckning verkligen betyda någonting och inte enbart äro en facil form av munväder.

Detta stycke vill jag särskilt framhålla:

Flitigt studium av detta verk skulle kanske i någon mån kunna rädda oss från att hemfalla åt sådant stereotyperat konfektionsspråk som eljest alltför lätt tar överhand, smyckat av ledsamma modefloskler sådana som "gå in för", "ligga till", "krusiduller", "fifty-fifty" och "hektisk" – det sistnämnda det stora nyfunna adjektivet för ögonblicket.

Så nu vet ni vilka modeord folk kunde reta sig på sommaren 1937! (Slagningar på tidningar.kb.se visade inga märkbara toppar för något av uttrycken; närmast kommer "ligga till", som 1937 var 14 % vanligare än 1936 och 27 % vanligare än 1938.)

En till: Parasite-hypotesen finns med i bokform men inte i understreckaren. I understreckaren fanns däremot en uppgift som saknas i boken: Ordboken gavs ut som häften (à 3:50), varav Bengtsson i skrivande stund tagit emot elva, fram till början av bokstaven S. Det är väl rätt sällan som man numera ser den här sortens verk utportioneras.

Hellquist återgiven av eleven Gunnar Cederschiöld. Denne är nog så intressant i sig; han var en begåvad tecknare, duktig skribent, och tillräckligt bra på fäktning för att få en sjätteplats i OS 1928.