Mitt bästa hack

Mitt bästa "hack" gjorde jag för drygt trettio år sedan. Det var sannerligen inte det elegantaste eller tjusigaste jag gjort. Men det var det som var roligast, så länge det höll. Och nu är det väl preskriberat …

Under 1980-talets sista år var jag en flitig "modemare". Det var något man kunde vara om man hade dator och modem och visste att använda dem. Vad de flesta av oss lade mest tid på var att hänga på BBS:er. Bulletin Board Systems, "elektroniska anslagstavlor", installerades av folk som hade en dator över, med modem och därtill en telefonuppkoppling, så andra modemare kunde ringa upp. BBS:er motsvarade senare tiders forum; den centrala tjänsten utgjordes av diskussionsgrupper som kunde handla om allt mellan himmel och jord. Åtminstone i teorin … Eftersom alla, eller praktiskt taget alla, besökarna var dataintresserade grabbar på 15–25 tenderade ämnena att handla om datorer, programmering och relaterat. Ofta utgjorde de största skillnaderna märkena på maskinerna som diskuterades.

Lite mer avancerade modemare nöjde sig inte med BBS:er utan kopplade upp sig till större datorer, sedan man på ett eller annat sätt kommit över de uppgifter som krävdes. Det var extremt häftigt att sitta med en dator med Unix, eller en VAX, eller något annat system som man annars bara läste om. Den allra häftigaste aspekten bestod i att de datorerna fanns i datanät. De var som regel internationella, så visste man vad man gjorde kunde man koppla upp sig till datorer längre och längre bort. Jag glömmer aldrig första gången en kompis på fysiskt besök satt en stund och knackade på min 16-bitars ST, för att sedan vända sig om och kungöra "nu är vi i Michigan". Jag är rätt säker på att det aktuella nätet var Internet (fler fanns), som jag då nyttjade för allra första gången.

En hårdvaluta utgjordes av telefonnummer till mer eller mindre intressanta system. Jag hade ett sådant nummer som först inte verkade särskilt intressant. När man kopplat upp sig fick man en prompt ">" – det var allt. Snart fann jag att jag genom att skriva olika koder kunde komma vidare till andra system. En del var öppna, andra krävde inloggningar. Det var en sorts kopplingscentral, öppen men utan access till slutna system; man fick inte tillgång till något som man inte redan var fri att använda.

Med ett undantag …

Så småningom fann jag en kod som kopplade mig till ännu en tystlåten maskin; även den belönade sina gäster med en enkel prompt och absolut inget mer. Efter att ha trixat en stund insåg jag att jag kommunicerade med ett modem. Vad kunde man göra med ett sådant? Jag testade med "atdt …", som här betydde attention terminal: dial (tone [tonval]) … dvs "ring upp det här numret" … Varpå modemet ringde upp. Vare sig det var lokalt, riks eller utrikes. Jag kunde ringa datorer och BBS:er världen runt!

Men sånt kan väl spåras? Det borde det. Men några efterräkningar blev det aldrig.

Nu blev jag en modemarnas globetrotter. Jag letade reda på BBS:er i England, Israel, USA, Mexiko, Hong Kong etc, kopplade upp mig, läste och skrev. Det pålitligaste nöjet var att chatta med sysop, dvs ägaren; det krävde att densamme 1) satt vid datorn och 2) hade tid, men på något sätt fanns det mycket mer tid då än nu. Åtminstone så vitt jag kan minnas, och det är ju det som räknas.

*

Det ironiska är naturligtvis att det som då var ett synnerligen exklusivt nöje bara några år senare blev vardag. Internet blev årets julklapp, begrepp som "webben" och "internet" hördes överallt, folk som inte ens begrep 10 GO TO 10 skaffade datorer med modem, och snart kunde man se samma personer gnälla på att uppkopplingar till datasystem jorden runt gick långsamt.