2022-04-10

Faktoidpodden avsnitt 16: Ord 2

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 16 – Ord 2

Ord! Jag har tidigare haft ett avsnitt om ord i Faktoidpodden (avsnitt 10) och nu är det dags igen. För det finns hur många missförstånd, folketymologier och annat som helst där ute. Som konspiratorisk och rättshaverist, UFO och sabotage, och inte minst en favorit som får inleda avsnittet.

Nu blir det ännu ett avsnitt om ord. Jag har tidigare haft ett avsnitt om detta tacksamma och rika faktoida ämne. Där gick jag igenom ett antal ord som många antingen missuppfattar betydelsen av, eller ursprunget till, eller både och. Som lagom, krokodiltårar, björntjänst, käring, bocköl, golf, posh – ett engelskt ord bland alla svenska – muck, fika, moped, eskimå, vederlagd och begåvningsreserv. Och så tog jag upp en ord-relaterad faktoid dessutom, nämligen att eskimåerna skulle ha jättemånga ord för snö.

Nu blir det fler ord som många missförstår. Och lite etymologier på det, alltså beskrivningar av hur orden uppstått. Sådana kan vara nog så intressanta i sig, även när man inte blir direkt förbluffad. Andra gånger kan man verkligen bli förbluffad över etymologier som inte alls är vad man förväntat sig, och då blir det ju extra intressant.

Jag ska börja med en favorit: nazist. Ja, favorit när det gäller ord med annan historia än man tror. Hur har ordet nazist uppstått? Har du nånsin funderat på den saken? Jag hade det inte, men någonstans i bakhuvudet tänkte jag att nazist givetvis bildats utifrån nationalsocialist, Nationalsozialismus på något sätt, som förkortning eller hopdragning eller så. Inte mycket att fundera på. Särskilt som det finns så mycket annat att fundera på i det sammanhanget.

Jag blev därför desto mer förbluffad när jag fann att ordet nazist har en helt annan historia. Många år innan nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet NSDAP dök upp på 1920-talet så kunde man höra Nazi som smeknamn på folk som hette Ignaz. Ignaz blev till Nazi. Bruket var särskilt vanligt i södra Tyskland, Böhmen och Österrike, där namnet också var vanligast. Nazi kunde också användas om Österrike-Ungerns soldater, på samma sätt som vi kan kalla den ryske soldaten Ivan. Men – och nu blir det intressant – det kunde också användas som invektiv om någon man tyckte var lite bakom. I början av 1900-talet hade Nazi en betydelse som närmast liknade svenska ord som tjockskalle eller bonnläpp.

När det så dök upp ett politiskt parti i södra Tyskland med en ledare som kom från Österrike, och vars officiella namn påminde om ordbildningen Nazi, på samma sätt som socialister länge kallats Sozi – ja, då var öknamnet självskrivet. Hädanefter kallades nationalsocialister för Nazi, det vill säga efterblivna tjockskallar.

Nazisterna själva visste givetvis vad Nazi egentligen betydde, och använde det inte om sig själva. Ett tag använde Goebbels visserligen ordet i hopp om att neutralisera den negativa associationen, men det gick inte alls. Att en dylik manöver kräver såväl humor som självironi spelade måhända in. Än idag finns det många nazister som inte vill kalla sig själva eller sina partikamrater för nazister. För några år sedan togs begreppets historia upp på en av deras större sajter. Det fick en kort och hyfsat korrekt beskrivning. Där gjorde man klart att "nazist" är ett politiskt skällsord, "ett nesligt politiskt epitet" minsann, som dessutom skulle ha myntats av en judisk socialdemokrat på 1920-talet. Det där sista är jag tveksam till, jag tror snarare på att ordvitsen skapades i den tyska folkhumorn för att sedan uppmärksammas av politiker och journalister. Men man får åtminstone klart besked om vad svenska nazister tycker om ordet nazist.

– Men Nazi, hur har ni kunnat dricka er så full och glad? Skäms ni inte inför oxen, då han kan gå ordentligt och ni inte kan det?
— Ja, om han också varit berusad, hade det varit fel!

Ur den österrikiska humortidningen Kikeriki den 12 juli 1914.

Konspiratorisk är ett hett ord sedan en tid tillbaka. Ordlistor och ordböcker är på det klara med vad det betyder: Något som tyder på en konspiration. En person som är konspiratorisk är någon som konspirerar. Enligt ordböcker och ordlistor. Och de flesta som använder ordet, vilket som sagt är rätt många sedan en tid tillbaka, är också på det klara med vad det betyder: En person som är konspiratorisk är någon som tror på konspirationsteorier. Som att månlandningarna är en avancerad bluff, att coronaviruset konstruerades i ett labb, att utomjordingar på den platta månens baksida sköt Palme … Och så vidare.

"Konspiratorisk" används alltså dels om de som skapar konspirationerna, dels om de som tror på dem. Det är inte riktigt två motsatta betydelser, men inte långt ifrån. Nu är det här inget större problem i dagligt tal, eftersom samtal om sånt här praktiskt taget alltid handlar om de "troende", praktiskt taget aldrig om konspiratörerna.

En del som är medvetna om det här har försökt att lösa problemet genom att lansera ordet konspirationstroende. Jag vet inte om det slagit igenom; kanske är det lite för långt och krångligt för att passa in i folks vokabulärer. Det är åtminstone inte i närheten lika vanligt som "konspiratorisk".

Epicentrum användes länge i ett och endast ett sammanhang: jordbävningar. Ser man det i något annat sammanhang så är det ofta som en ren synonym till "centrum". Som i "konstens epicentrum", "den svenska nöjesvärldens epicentrum" eller "epicentrum för extremism", för att ta några exempel som tidningar använt. Varför folk vill använda "epicentrum" istället för "centrum" vet jag inte; kanske de tycker att det låter mer dramatiskt.

Är det någon skillnad mellan centrum och epicentrum? Ja: När en jordbävning inträffar, så är dess epicentrum den punkt på jordytan som är rakt ovanför jordbävningens centrum. Ett epicentrum är alltså inte jordbävningens centrum, utan så nära som vi kan komma jordbävningens centrum.

När man ska reda ut vad ord "egentligen" betyder, som jag gör här, så är akademiens ordlista ofta den fasta punkten. Det vill säga SAOL, svenska akademiens ordlista – ej att förväxla med den historiska ordboken SAOB, svenska akademiens ordbok. Man kan också använda deras tredje verk SO, Svensk Ordbok. Jag har tipsat om den förr och gör det gärna igen: Svensk Ordbok är en förträfflig kompromiss mellan den mycket kortfattade SAOL och den voluminösa SAOB.

Inte för att de här verken är ofelbara. Det gäller särskilt de första belägg SO visar upp för olika ord. Särskilt när det gäller lite nyare ord så kan man gräva i böcker och tidningar och som regel, är mitt bestämda intryck, få fram äldre belägg än de som SO angett som de äldsta. Men det finns även lurigare fel. SAOL, ordlistan, ska spegla samtidsspråket, och ange de definitioner av ord som är brukliga i dagens svenska. Det gör den för det allra, allra mesta. Men det finns undantag. Och då tänker jag inte på sprillans nya ord, som bara nätt och jämt slagit rot i svenskan; det är en annan fråga. Nu ska jag ta upp ett gammalt och väl inkört ord, vars betydelse självaste SAOL fått om bakfoten.

Rättshaverist är ett ord som, tyvärr, aldrig upphör att vara aktuellt och relevant. Hur ska det tolkas? Är en rättshaverist någon som, så att säga, havererat rättsligt, eller som får rättssystemet att haverera? Både och, men ursprunget är ett helt annat. Ordet kommer från tyska Rechthaberei, "rätt-haveri", alltså "att ha rätt". I svenskan skrev också man "rätthaveri" till långt in på 1900-talet, men från åtminstone 1920 finns belägg för "rättshaverist" – kanske för att man associerade till sammansättningar som rättsprocess. Då var det också upplagt för en betydelseskiftning för haveri-delen: Istället för någon som har rätt, började det tolkas som någon som havererat rättsligt. Vilket, som sagt, inte är helt fel.

Men ordet används inte på samma sätt nu som då. Förr kunde en rättshaverist, den som menade sig ha rätt, beteckna en person som kunde vara lite besvärlig att ha att göra med; jag tänker mig en nära släkting till den påfrestande besserwissern. I dagens allmänna språkbruk är en rättshaverist någon man verkligen inte vill ha att göra med, vilket kanske inte ens är densammes fel; jag misstänker att många av dagens rättshaverister lider av någon psykisk störning. 

I den senaste upplagan av SAOL, utgiven 2015, definieras "rättshaverist" som "person som påstridigt hävdar sin rätt". Läser man snabbt och slarvigt kan det där se ut som den allmänna betydelse som används idag – "person som påstridigt hävdar sin rätt". Men i själva verket är det där en äldre betydelse som nog bara lever kvar i ordböcker. Jämför med SAOB, alltså ordboken, som nämner ett belägg från 1876: "Under motståndet från alla sidor växte hos angriparen rätthafveriet och trotset." En sådan mening går inte att konstruera idag med bibehållen betydelse – men den funkar med SAOL:s definition.

I Svensk uppslagsbok från 1952 finns en intressant beskrivning av en rättshaverist. Där nämns "pedantiskt begär att jämt få rätt (även i småsaker), påstridighet" liksom "envist fasthållande vid en viss ståndpunkt, även sedan man blivit överbevisad om dess ohållbarhet." Den definitionen ligger avgjort närmare dagens bruk än SAOL:s från 2006. Man kan också konsultera Nationalencyklopedin, där det står "onyanserad och överdriven strävan att till varje pris utkräva sin rätt i stort och smått.

Betydelsen av ordet "rättshaverist" har under 1900-talet gått från pedant till något närmast sjukligt. Då har den trängt undan ett äldre ord, som hade den betydelse som "rättshaverist" har idag. Idag är det knappast någon som använder det; man får vara lite till åren kommen för att så mycket som ha dess bruk i levande minne. Det ordet är processare. Jag slår upp "processare" i SAOB och hittar följande definition: "person som processar [det vill säga driver rättsprocesser]; processmakare; förr även allmännare, om (bråkig) person som är svår att ha att göra med." Den definitionen skulle utan vidare kunna läggas in för ordet "rättshaverist" i SAOL, istället för den omoderna som finns där nu.

Det där var en lite mer komplicerad historia. Nu kommer ett enklare ord, där jag utan att tveka kommer att hänvisa till akademiens ordlistor. Det gäller ordet spirituell. Vad betyder det? Ordlistorna är ense: Den som är spirituell är kvick och fyndig. Den spirituelle har lätt för att hitta rätt ord. Ordet kommer från franska spirituel med samma betydelse, som i sin tur kommer från latinets spiritualis som betyder andlig, efter spiritus, som ju betyder ande. Den spirituelle, som har sån god hand med ord, är begåvad i anden eller själen.

Idag ser man ofta ordet i andra sammanhang. Som när någon varit med om en "spirituell upplevelse" eller har en "spirituell ledare". Då handlar det inte om en upplevelse av väl valda ord, eller en ovanligt fyndig ledare – tyvärr, kanske man kan säga. Nej, då är "spirituell" en ren synonym till ordet "andlig". Och istället för franska spirituel är det engelska spiritual som ligger bakom.

Nu hade jag kunnat nöja mig med det här. Men språket är ett märkligt ting. Ofta är det mer komplicerat än man föreställer sig; ibland är det mer komplicerat än man kan föreställa sig. Fullt så avancerat är det inte här, men det är heller inte så enkelt som att ett nytt dåligt engelskt ord klumpat in och förfulat vår fina inhemska svenska – så som det ofta framställs i upprörda brev till språkspalter. För ordet "spirituell" har betytt "andlig" i svenskan, om man går lite längre tillbaka. Den betydelsen tynade bort mot slutet av 1800-talet ungefär; jag har inte hittat den i ordböcker från sekelskiftet 1900. För att sedan återkomma någon gång, kan det ha vart kring sekelskiftet 2000 kanske? Som "spirituell" åter började betyda "andlig".

Nästa ord! Skatteverket har några gånger gjort språkundersökningar, där de mäter folks ordkunskaper. Kunskaper om ord som har med ekonomi att göra, då. För dem kan det ju vara intressant att veta hur bra eller dåliga folk är på facktermer i deklarationen, på vilken nivå de ska hålla sin information till allmänheten, och vilka ord som är särskilt missförstådda. Ett resultat som stått sig i flera sådana undersökningar är svenskans i särklass mest missförstådda ekonomi-relaterade ord. I en av undersökningarna hade 93 % av de som svarade fel. Och vad som är ännu intressantare: Av dem som svarade fel var 70 % helt säkra på att de hade rätt. Sånt är ju själva livsluften för en podd som Faktoidpodden. Där tvivel och tvekan dominerar, har jag sällan mycket att hämta. Men hos folk som är trygga i sin okunskap, övertygade om att deras fel är rätt – ja, där frodas faktoiderna.

Svenskans överlägset mest missförstådda ekonomiska term är borgenär. En borgenär är någon som har lånat ut pengar till någon annan. Den som lånat pengarna är skyldig att betala tillbaka dem till borgenären, plus ränta. Det är alltså inget komplicerat ord som så många har fel om. Kruxet är att man blandar ihop det med ett annat ord, nämligen borgensman. En borgensman är någon som tar på sig lånet, ifall låntagaren inte kan betala tillbaka. Denna riskabla syssla har fått en hel del uppmärksamhet genom åren. Jag antar att det är orsaken till att folk blandat ihop borgenär och borgensman.

När jag slår upp "borgenär" i Nationalencyklopedin, så avslutas den korta artikeln – det är ju ingen komplicerad betydelse, som sagt – med ett litet tips: "Ordet förväxlas ofta med borgensman", och så en länk till den artikeln. Sånt är verkligen jättebra. Många som upplyser folk om saker och ting är helt fokuserade på att förklara hur det är. Om de tänkte lite mer på att även upplysa om hur det inte är – som här, att borgenären inte är en borgensman – så skulle den här podden ha mycket mindre material.

Jag nämnde att Svensk Ordbok, akademiens trevliga kompromiss mellan SAOL och SAOB, ofta har fel när det gäller det äldsta kända belägget för det ena eller andra ordet i svenskan. Och att det är särskilt vanligt för lite nyare ord i svenskan, sådana som införlivats med vårt språk under 1900-talet eller så. Nu ska jag ta upp ett sådant exempel. UFO – det är ju ett välkänt ord, de allra flesta vet väl också att det är en förkortning för Unidentified Flying Object. Vad de flesta kanske inte vet är att sådana objects har en lång historia, mycket längre än man brukar tänka sig. Det moderna UFO-fenomenet är däremot inte särskilt gammalt. Och det har en födelsedag: Den 24 juni 1947. Det var då som en viss Kenneth Arnold under en flygtur i Washington – säger delstaten, inte huvudstaden – rapporterade om märkliga föremål som han jämförde med flygande tefat. Där har vi ett känt begrepp som alltså myntades där och då, av Mr Arnold. Det kan man prata mycket om, vilket jag inte ska göra här. Jag ska fokusera på begreppet UFO.

Förresten är ordet "UFO" enligt Svensk Ordbok belagt i svenskan sedan 1965. Den uppgiften ska man, som sagt, inte lita på. En snabb titt i arkiven gav också ett belägg från 1954. Och då ansträngde jag mig inte ens. Man lär inte kunna hitta så värst mycket äldre belägg än så; den saken är jag, ovanligt nog, rätt säker på, eftersom begreppet UFO myntades på originalspråket engelska 1953.

När jag i jakt på belägg läste tidiga svenska texter om UFO:n såg jag att man redan från början likställde begreppet UFO med inte bara rymdskepp, utan rymdskepp från andra planeter eller rentav solsystem. Detta trots att alla sådana identifieringar motsägs av själva begreppet, så att säga. U:et står ju för unidentified, oidentifierad. Om man har identifierat det flygande objektet så är det inte längre ett UFO. Om det sen är en fågel, en raket, ärkeängeln Gabriel eller rymdkejsaren Xenus intergalaktiska lyxkryssare, ja, det är en annan sak. Ett UFO är, per definition, oidentifierat.

Att påtala fel och faktoider är ofta otacksamt. Det här är definitivt ett sådant fall. Folk kallar tänkta utomjordiska rymdskepp för UFO:n, har gjort det så länge begreppet funnits i svenskan, och är helt ointresserade av att tänka om. Vad jag sett är det bara de allra mest engagerade och noggranna i frågan, som militärer och folk i riksorganisationen UFO-Sverige, som skiljer på begreppen. Sedan en tid tillbaka föredrar de här "proffsen", eller vad man ska kalla dem, att tala om UAP, Unidentified Aerial Phenomenon, oidentifierat himlafenomen eller vad det nu blir. Kanske för att UAP täcker in fler underligheter än UFO, men också – tänker jag mig i alla fall – för att det ända från början gått troll i begreppet UFO.

Faktoider om ord kan delas in i två grupper: Dels ord som ofta används felaktigt – eller som i fallet med UFO, praktiskt taget alltid används felaktigt – dels ord som tillskrivs en oriktig etymologi, alltså hur de har uppstått. Nu har jag tagit upp några faktoider av den förra sorten. Så nu tänkte jag ta upp några faktoider av den andra sorten.

Sabotage! Det vet vi vad det är. Kanske inte hur det definieras exakt, men tillräckligt väl. Om ordet låter franskt så beror det på att det kommer från franskan. Det är också nära släkt med ordet sabot, som betyder träsko. Vad har träskor och sabotage att göra med varann? Jo, sägs det – och nu kommer den här oriktiga förklaringen, det är faktoiden och folketymologin det – det skulle ha varit fabriksarbetare som såg sig ersatta av jacquard-maskiner. Jacquard-maskinerna var – och är, de används fortfarande på sina håll – avancerade vävstolar som dels kan skapa mycket komplexa mönster, dels är nästintill helautomatiska. De var också de första maskinerna som använde sig av hålkort, och det för över 200 år sedan. Här finns fascinerande teknikhistoria, om man gillar sånt. Arbetarna i den här historien var mindre intresserade av teknikhistoria än sitt dagliga bröd, och när de såg hur deras jobb togs över av maskiner, ja, då blev de inte glada. Det var då de skulle ha tagit första bästa tillhygge, nämligen sina sabot, och slängt in träskorna i de här avancerade maskinerna, som givetvis gick sönder. Så blev sabot till sabotage – sägs det.

Men den historien har man tänkt ut i efterhand – kanske långt i efterhand, jag vet inte hur gammal den är – för att koppla ihop orden. Den som gjorde denna efterhandskonstruktion visste nämligen att sabot och sabotage hängde ihop, men inte hur. Hur hänger de ihop då? Det började med att någon jämförde dåliga fioler med träskor – tänk gammeldags träskor, som inte har en ovandel i läder utan är trä helt igenom. Ingen dum liknelse. Så småningom utvidgades liknelsen, och man kunde kalla lite av varje som var dåligt gjort för träskor. Den blev även ett verb, saboter, som betyder att göra någonting dåligt. Och det var det ordet som blev till sabotage och saboteur. När de begreppen myntades var sabotage en betydligt mildare handling än det skulle bli senare. Det kunde vara maskande, fuskverk, avsiktlig försumlighet, förstörande av råämnen, slarvande med verktyg och maskiner så de skadas eller blir förstörda … Nu sitter jag nästan och läser innantill, så jag ska fortsätta med ett direkt citat:

Tidarbetare skall göra så litet som möjligt under arbetstiden, styckarbetare skall prestera så dåligt arbete som möjligt, utan att det med lätthet kan iakttagas; det är sabotagens filosofi …

Den beskrivningen kommer från Dagens Nyheter den 9 oktober 1897. Det är det äldsta belägget jag hittat för ordet "sabotage" i svensk dagspress. Utan att leta särskilt intensivt, kan tilläggas. Men även om det inte skulle vara det allra första belägget så är det nog det första bra belägget, för här ger man en utmärkt beskrivning av det nya ordet i svenskan.

Slår man upp ordet "sabotage" i Nationalencyklopedin så nämns att det kommer från franska sabot, och att detta ord betyder såväl träsko som hämsko, dåligt verktyg eller fuskare, om en person då. Det är ju sant alltihop, men vad man inte gör den här gången är att påpeka att den spridda förklaringen, om väveriarbetarna som kastar träskor i maskineriet, är osann. Att förmedla sann information är bra, att påpeka att falsk information är falsk är också bra, och det finns inget som hindrar att man gör båda delarna. Som när SAOB fiskat fram det påstådda svenska ordet "saboter", med betydelsen "gå i träskor" såväl som "gå klumpigt, leka med snurra, äfven gäcka, göra narr af" i Gustaf Dalins fina Främmande ord i svenska språket från 1871. Då passar SAOB på att lägga in ett förbehåll: "Tidigast är ordet anträffat i nedanstående språkprov [dvs Dalin]. Det är ovisst, om någon av de där angivna betydelserna någonsin varit bruklig i svenskan." Det påstådda svenska "saboter" verkar alltså ha varit Dalins egen idé, som elegant avfärdas av SAOB. Så ska det se ut!

SAOB förresten … Vilket är det äldsta belägget för ordet "sabotage" som grävts fram för akademiens ordböcker? Det är från 1908, läser jag, och den "illustrerade socialistiska tidningen" – det är så den beskrivs – Brand, som den hette. Som faktiskt ges ut än idag. Minsann. Ja, jag satt ju nyss med den illustrerade borgerliga tidningen DN, som också ges ut än idag, från, vad var det … 1897 och läste upp en fin beskrivning av det nya ordet sabotage. Som det kan bli.

En sorts sabotage utgörs ju av att maska. Jag ska avrunda det här poddavsnittet med en titt på det ordet. Vi vet vad man gör när man maskar, det finns väldigt många som är oerhört insatta i maskandets teknik och praktik, men hur bildades ordet?

Det här är inte så mycket folketymologi, på så sätt att den felaktiga förklaringen inte cirkulerar på samma sätt som exempelvis den felaktiga förklaringen av ordet sabotage cirkulerar och förekommer lite varstans. Det är kanske inte många alls som ens funderat på hur ordet "maska" kommit till. Men om man skulle fråga folk, så föreställer jag mig att bra många tror att ordet "maska" har med maskar att göra, i synnerhet latmasken. Det är definitivt vad jag hade svarat, om jag nu inte hade råkat sitta inne med facit. För etymologi har en intressant egenskap: Det är ogissningsbart. Om man inte vet hur ett ord bildats, så ska det väldigt, väldigt mycket till för att man ska kunna göra ens en kvalificierad gissning. Det gäller även experter. Alltså inte såna som jag utan riktiga experter.

Så här är det: Ordet maska, om att med flit göra någonting riktigt långsamt, kommer från maskera, i betydelsen dölja, som ju i sin tur kommer från mask – inte djuret utan den som man har på sig. Och det maskerande som blev till maskande var en spelterm. Att, som SAOL definierar det, "underlåta att lägga på sitt högsta kort, t.ex. i bridgespel". Istället för att lägga på sitt högsta kort lägger man ett som är några steg lägre, och hoppas på att motspelaren ändå inte kan svara. Maskande i kortspel är alltså en sorts bluff, och när maskande blev ett begrepp i till exempel arbetslivet, så var det inte tempot som var poängen utan bluffandet – man låtsas att man inte kan jobba fortare och effektivare än så här.

Och hur var det med latmasken? Ja, ett tag var maskar standarddiagnosen på en rad symptom, om inte bland läkare så åtminstone hos allmänheten. En av de många maskarna man kunde lida av var just latmasken – det var alltså inte något man var, utan något man hade. Även om just den diagnosen nog sällan var ställd på allvar ens förr i tiden.

Speltermer förresten … Det är påfallande många allmänna ord och uttryck som kommer från spel, i synnerhet, för lite äldre ord, kortspel. Kanske gör jag ett avsnitt någon gång med bara såna ord. Utöver "maskera" skulle jag då kunna ta upp begrepp som "svinhugg går igen", "börja på ny kula", studentfesternas gask … Eller frispel och levla, med många fler.




2 kommentarer:

  1. Apropå UFO: https://www.airforcemag.com/article/0611ufo/

    MVH

    Hans

    SvaraRadera
  2. Mycket trevlig översikt av tidig UFO-historia i allmänhet och Roswell-greje i synnerhet. Sällan sett så många trassliga myter avfärdade så effektivt (för härre Gud vad folk ödat tid och energi på sånt där). Skrattade högt när jag läste att "The Air Force, to its lasting regret, got in on the ground floor of the UFO phenomenon"! Sannerligen …

    Vet inte vad de menar med att "flygande tefat" skulle ha myntats före Arnolds flygning – med ett belägg som är två veckor senare?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.