Världens första statliga rasbiologiska institut – inte

Ska man tala om rasinstitutet i Uppsala verkar detta fotografi vara närmast obligatoriskt som illustration. Vad vi ser är rasbiologen Robert Burger-Villingen mäta skalle 1930, medelst sin egen uppfinning plastometern. Han var verksam på Humbolduniversitetet i Berlin och hade ingen känd koppling till Uppsala eller rasbiologiska där.

Ledaren för världens första statliga rasbiologiska institut 1922-35, läkaren och professorn Herman Lundborg i Uppsala, talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter …

- Ur förlagets beskrivning av Maja Hagerman, Käraste Herman (Norstedts 2015)

Det statliga rasbiologiska institutet i Uppsala öppnade 1922, och har tidvis varit föremål för ett mycket stort intresse, av skiftande slag. En pseudovetenskap, som visserligen inte behöver men ofta fått resultat som gått från det obehagliga till det svartaste blodiga mörker – att den accepteras eller rentav hyllas av samhällets stöttepelare är illa nog. Att den dessutom finansieras av offentliga medel är nästan obegripligt, där "nästan" är produkten av lång tids förlorade illusioner beträffande folks förmåga att förhäxas av fantasier. Och att Sverige skulle varit hem för världens första statliga rasbiologi … Vad ska man säga om den milstolpen? Även om de som läst på om rasbiologin känner till strömningarnas omfattning och detaljer, så kan den som först stöter på uppgiften om "världens första rasinstitut" lätt få för sig att Sverige var någon sorts rasbiologiskt urhem, från vilket skallmätare – en metod som förresten togs fram av Anders Retzius i Uppsala – strömmade ut över världen.

Så även om uppgiften, att det svenska rasbiologiska institutet var världens första statliga rasbiologiska institut, inte är jätteviktig, så är den heller inte oviktig. Framför allt nämns den närhelst rasbiologiska institutet nämns över huvud taget. 

Är den sann? – Nej.

Först ut var rasbiologins grundare Francis Galtons eget 1905, knutet till Londons universitet. Ett antal andra institut hade också kommit till före Lundborgs, inte minst Charles Davenports mycket inflytelserika Eugenics Records Office (ERO) i Cold Spring Harbor på Long Island utanför New York, som grundades 1910, och den tyska universitetsavdelningen för "genealogisk-demografisk psykiatri" som kom 1918. Man kan argumentera för att sådana som norske Jon Alfred Mjøens Winderen-institut i Oslo (1906) eller Davenports långt viktigare ERO till största delen var privatfinansierade, och att det därför var viktigt för Lundborgs institut att kunna skylta med termen ”statligt”. Samtidigt är det klart att Galtons institut från 1905, det tyska från 1918 såväl som det sovjetiska i Leningrad från 1921 till övervägande del finansierades offentligt.

- Ola Larsmo, Ingen har synat den narcissistiska rasbiologen Herman Lundborgs bluff, DN 23 februari 2022

Studerar man påståendets historia finner man, enligt Larsmo, att dess källa – dess enda källa – är Herman Lundborg, institutets grundare, förste chef och utan jämförelse största namn.

Sverige har visat sig synnerligen framsynt. Det är den första kulturstat i världen, som redan nu insett betydelsen av såväl genetisk som rasbiologisk forskning och visat sig villig att med allmänna medel stödja den.

- Herman Lundborg, Meddelanden från statens institut för rasbiologi (1922)

Pseudovetenskaper utgörs av faktoider, eller bygger åtminstone på dem. Det verkar smitta av sig på hanteringen av dem, särskilt en så het potatis som rasbiologi; det finns mer än en faktoid kring ämnet. Och här har vi en till. Det är förvisso inte den tyngsta, men det finns ingen anledning att slarva med skillnaden på sant och osant bara för att man diskuterar pseudovetenskap – tvärtom.