Tolkien förbättrar Shakespeare

Tolkien och Shakespeare. Finns det några engelska författare vars verk är mer kända?

Det gör det kanske, men det är inte därför jag tar upp dem här. Saken är den, att hur beundrad Shakespeare än är och länge har varit, så hade Tolkien inget till övers för honom. Åtminstone inte hans pjäser. Som elvaåring hade han fått studera materialet ingående, en erfarenhet som lämnade djupa spår av "hjärtligt ogillande" av den store barden (vars pjäser, alla sina kvalitéer till trots, kanske inte är något man ska förvänta sig att även mogna och intelligenta elvaåringar ska uppskatta). Trots detta barndomstrauma – kanske tack vare? – återanvändes flera grepp från Shakespeare i Sagan om ringen, dock i justerad form. Här ska jag ta upp två.

*

Macbeth besöker tre häxor i en mörk håla. Ur deras mystiska kittel, fylld med eye of newt och allt vad det är (att just den ingrediensen blivit särskilt känd beror på att den nämns här), stiger märkliga varelser och berättar förunderliga ting om den blivande kungen. Som detta:

Det krönta barnet: Macbeth av ingen öfvervinnas kan,
   Förr'n Birnams skog mot höga Dunsinan
   Framrycker hotfullt.

- William Shakespeare, Macbeth, akt IV, scen 1 (Hagberg)

"Förrän Birnams skog rycker fram", det låter ju som en variant av "när helvetet fryser till is" (men se faktoider.nu: Dante om helvetet), eller någon annan omskrivning av "aldrig någonsin". Eller..?

Siward: Hvad kallas skogen,
   Som ligger der framför oss?
Menteth: Birnams skog.
Malcolm: Låt hvar soldat här hugga sig en gren
   Och bära den framför sig; så vi skyla
   Vårt rätta antal och förvilla ögat
   På fienden.

- Macbeth, akt V, scen 4

- Macbeth; titelrollen skådar mot kullar som plötsligt beprytts med … Skog? (1971)

Den enkla "kamoufleringen" (som visserligen inte var tänkt att dölja helt) fungerade bättre än Malcolm hade kunnat ana:

Budbäraren: Då jag som skildtvakt stod på kullen der,
   Såg jag åt Birnam till, och se! mig tycktes
   Att skogen börja' gå.
Macbeth: Du ljuger, slaf!

- Macbeth, akt V, scen 5

Så gick det till när Birnams skog faktiskt fick fötter, på sätt och vis, och därmed kungjorde att kungens saga snart var all.

Inte för att Tolkien imponerades. Däremot inspirerades han, till inte bara en utan två bokstavligare "skogar", som därtill gjorde faktiska stridsinsatser.

Their [enternas] part in the story is due, I think, to my bitter disappointment and disgust from schooldays with the shabby use made in Shakespeare of the coming of "Great Birnam wood to high Dunsinane hill" (in Macbeth): I longed to devise a setting in which the trees might really march to war.

- J. R. R. Tolkien i ett brev till W. H. Auden 1955

Hans ena skog på krigsfot utgörs av enter som angriper Sarumans högkvarter Isengard, med det höga tornet Orthanc:

 

Round and round the rock of Orthanc the Ents went striding and storming like a howling gale, breaking pillars, hurling avalanches of boulders down the shafts, tossing up huge slabs of stone into the air like leaves. The tower was in the middle of a spinning whirlwind. I saw iron posts and blocks of masonry go rocketing up hundreds of feet, and smash against the windows of Orthanc.

- Pippin berättar i The Two Towers, illustrerat med Ted Nasmiths "Enternas vrede"

Den andra kampskogen är inte fullt lika dramatisk men nog så effektiv. Den dyker upp i slutet av slaget vid Helms klyfta. När Gandalf anländer med förstärkningar flyr Sarumans trupper in i en skog, som märkligt nog inte fanns där nyss. Den visar sig utgöras av huorner, trädvarelser som liknar enterna men som är ännu mer trädlika. Till vardags är de ännu långsammare än enterna – och det är inte lite – men likt enterna kan de vid behov vara nog så kvicka och absolut livsfarliga. Vilket Sarumans trupper kanske inte ens fick tid att inse.

Like a black smoke driven by a mounting wind they fled. Wailing they passed under the waiting shadow of the trees; and from that shadow none ever came again.

- Citat ur The Two Towers (1954), illustration ur The Two Towers (2002)

Tolkien inspirerades alltså inte bara till dessa scener utan även till enterna till att börja med (och, förutsätter jag, huornerna) eftersom de krävdes för scenerna. Utan Macbeth, ingen Lavskägge & co.

*

Innan Macbeth får den vid första påseende betryggande Birnam-profetian, ser man ett blodigt barn stiga upp ur kitteln. Det levererar följande utsaga:

Barn: Var blodig, djerf och fräck, och du skall vinna
   På menskomakt, ty ingen född af qvinna
   Macbeth kan skada.

- Macbeth, akt IV, scen 1

"Ingen född av kvinna", nog låter det som en omskrivning av "ingen"! Jämför Jesu ord: "Jag säger er: ingen av kvinna född är större än Johannes …" eller "Ibland dem, som af qwinnor födde äro …" (Luk 8:28, Bibel 2000 resp Karl XII). Eller..?

Länge fram, sedan Birnams skog fått fötter och nått slottet, står Macbeth framför ädlingen Macduff:

Macbeth: Förlorad möda!
   Du lika lätt den osårbara luften
   Med svärdsegg rista kan, som såra mig.
   Vänd klingan mot en hjessa, som kan blöda;
   Mitt lif förtrolladt är och ger ej med sig
   För någon qvinnofödd.
Macduff: Förtvifla då
   Och låt den engel, som du tjent, dig säga:
   "Macduff blef ofullgången skuren ut
   Utur sin moders lif!"

- Macbeth, akt IV, scen 7

Macduff kom alltså till världen via ett kejsarsnitt. Därmed, tyckte tydligen han, Macbeth, hans ängel, Shakespeare och de krafter som styr världen, att han inte var "av kvinna född". Vilket man kan tycka vad man vill om. Hur som helst så fäktas Macduff och Macbeth ut ur scenen, och en stund senare återkommer den förre med den senares huvud.

Tolkien gillade även denna idé till profetia med ett kryphål. Men återigen gav han inte mycket för Shakespeares lösning. Istället tänkte han ut en variant, av profetia och kryphål.

Åter till Sagan om Ringen. Häxmästaren av Angmar, nazgûlernas ledare, är en av Saurons närmaste, och kanske den mäktigaste av hans underhuggare. Om honom profeterade alven Glorfindel en gång att

Far off yet is his doom, and not by the hand of man will he fall.

(Jag vet inte hur betryggande det där är – man kan ju dö på hur många sätt som helst, och befinner man sig därtill i en värld full med alver, dvärgar, orcher, troll, enter, drakar, balroger och så vidare, så är det en öppen fråga vilken sorts varelse man kan möta i strid. Eller om en människa skulle kunna sparka ihjäl häxmästaren? Men om man nöjer sig med att profetian låter betryggande, alltså för häxmästarens del, så kan man lämna logiken därhän en stund.)

Så häxmästarens fiender behöver inte förlita sig på obstetriska hårklyverier. Men vad krävs istället?

I den väldiga bataljen på Pelennors fält intill Minas Tirith möter häxmästaren vad omgivningen trott var krigaren Dernhelm:

A sword rang as it was drawn. "Do what you will; but I will hinder it, if I may."

"Hinder me? Thou fool. No living man can hinder me!"

Then Merry heard of all sounds in that hour the strangest. It seemed that Dernhelm laughed, and the clear voice was like the ring of steel. "But no living man am I! You look upon a woman. Éowyn I am, Éomund’s daughter. You stand between me and my lord and kin. Begone, if you be not deathless! For living or dark undead, I will smite you, if you touch him."

- J. R. R. Tolkien, The Return of the King – i filmen förkortades hennes lilla tal till det slagkraftigare "I am no man!"

I nästa ögonblick får han hobbiten Merrys svärd i benet (i boken är svärdet magiskt och spelar en avgörande roll, i filmen är de intressanta förvecklingarna bortplockade), och Éowyns svärd i sitt osynliga huvud mellan kronan och manteln. Och så var det med det.