Faktoidpodden avsnitt 8: Kvacksalveri, del 2
I förra avsnittet började jag att gå igenom kvacksalverier i allmänhet och relaterade faktoider i synnerhet. Nu fortsätter genomgången. Jag nämner (ibland mer ingående, ibland mindre) kristaller, några huskurer, ormolja (bildlig och bokstavlig), naprapati, kiropraktik och osteopati, ett land där kvacksalveri är en hel näringsgren, och inte minst de öppensinnades favorit, kolloidalt silver. Och så avslutar jag med något som jag länge kallat vår tids farligaste pseudovetenskap: det irrationella vaccinmotståndet.
Jag ska börja det här avsnittet med en sorts behandlingar som kallas manuella mediciner. Med "manuella" menas att de har med handen att göra, manus på latin. Det är alltså behandlaren som bearbetar patienten med sina händer, knådar och töjer muskler, rycker i leder, och har sig.
Det började med osteopatin. Den utvecklades i USA i slutet av 1800-talet av Andrew Taylor Smith, han arbetade som läkare och kirurg och verkar i båda fallen ha klarat sig utan legitimation. Hans osteopati härledde praktiskt taget alla sjukdomar och symtom till mekaniska störningar i skelett och muskler, alltså när de blockerar nerver, blodkärl och/eller lymfkärl. Genom att varligt massera, trycka och bända löser osteopaten upp blockeringarna. Ibland räcker det, andra gånger är kroppen fri att själv bota sjukdomarna. Det gällde som sagt inte bara problem i leder och kotor. Still menade sig kunna läka allt möjligt – astma, infektioner, tuberkulos, cancer med mycket, mycket mer, inklusive mentalsjukdomar – sånt skulle osteopatin också fixa. I en frisk kropp, menade han, finns inga störningar. Där flödar vätskor och nervimpulser fritt, och det är det enda som behövs för att hålla sjukdomar borta. Kirurgi och läkemedel, givetvis även vacciner, var av ondo och avråddes bestämt ifrån. Sjukdomsalstrande mikroorganismer trodde Still inte på.
Omkring sekelskiftet 1900 växte den här osteopatin till en stor och intensiv rörelse i USA. Bitvis påminde den om en sekt, med ett närmast religiöst hyllande av Läran och den store Grundaren. Osteopatin är fortfarande stor i USA, så stor att den har blivit etablerad medicin – till exempel är Doctor of Osteopathic Medicine, förkortat OD, jämförbar med en vanlig läkarutbildning.
Det här är väldigt intressant eftersom det är just dit som kvacksalvare och anhängare av alla möjliga slag vill komma: De vill få sin alternativa medicin etablerad, med stöd från stat och näringsliv, mottagningar listade på 1177 och så vidare, utan skam, utan hån eller begränsningar. Vad händer då med en alternativ medicin när den blir etablerad?
För osteopatins del har etablerandet inneburit att många av de värsta irrlärorna nötts bort. Det finns idag många osteopater, OD, som aldrig utövar osteopatiska manipulationer. Liksom det finns många som inte gör annat. Det är dock talande att de flesta i USA:s osteopatiska kår är mer villiga än vanliga läkare att ägna sig åt eller rekommendera odiskutabla kvacksalverier som irisdiagnostik, tarmrensning och kinesiologi. Men i övrigt kan osteopater och läkare vara intill förväxling lika varandra.
Utanför USA har osteopatin alltid varit mindre, och där har den också behållit mer av sin "alternativa" inriktning. Anspråken där har minskat avsevärt hos de flesta utövarna, dock inte alla. Istället för att säga sig kunna bota praktiskt taget allt, fysiskt som psykiskt, genom att massera leder och ryggrad, så fokuserar man på värk i rygg, nacke och leder. Det är också besvär där osteopatin verkligen kan vara till hjälp.
Daniel David Palmer var grosshandlare och så kallad magnetisk helare – det är ett annat kvack. 1895 lanserade han kiropraktiken. Det var inte så mycket en ny lära som osteopati med ett nytt namn. Den väsentligaste skillnaden var att kiropraktiken enbart inriktades mot ryggraden, och dess mystiska subluxationer. Vad är en subluxation? Från början är det en skolmedicinsk term för en urledvridning där ledytorna fortfarande har kontakt med varandra; om de inte har kontakt kallas det luxation. Inom de manuella medicinerna – osteopati, kiropraktik och naprapati som jag ska komma till – har begreppet fått en vidare definition och helt central plats. Där avser subluxationer även mycket subtila urledvridningar, som icke desto mindre påstås kunna ge upphov till en mängd sjukdomar, om inte rentav alla. Palmer menade att sisådär 95 % av alla krämpor beror på subluxationer i ryggraden, där han menade att de påverkar blodkärl, lymfakärl och nerver. De övriga 5 procenten av sjukorna beror på blockeringar i andra leder, och de kunde alla behandlas med manipulationer – enligt kiropraktiken. Efter att inledningsvis ha förnekat arv, lån eller stöld från osteopatin övergick Palmer till att hävda att kiropraktiken är osteopati som mognat, minsann, och att han fått sin vägledning från samma källor som Still. De här källorna skulle ha utgjorts av förmågor på andra sidan, det vill säga andar.
Kiropraktiken arbetar mindre med massage och mjuka metoder än med så kallade justeringar, det är när man vrickar på leder snabbt och kraftigt. Det största problemet med kiropraktiken är just de här kraftiga justeringarna, särskilt av halsen. Om halskotorna utsätts för snabba, kraftiga rörelser så kan artärer som ligger intill skadas. Sådana skador får ibland omedelbara effekter, men det kan också ta tid innan de visar sig. Därför tog det också ett tag innan man upptäckte att kiropraktiska behandlingar av halsen medför en risk för nervskador eller stroke. Det bidrog att kiropraktiken inte hade något system för att dokumentera eventuella vårdskador. Det är främst av den orsaken som mjukare manuella metoder, som osteopati och naprapati, ofta är att föredra.
Kiropraktiken kopierade inte bara osteopatins grundläggande syn utan även dess metoder i stort. Den blev också en framgångsrik sektliknande rörelse och samlade också många medlemmar. Framåt 1900-talet splittrades kiropraktiken i grenar av straights och mixers, "renläriga" och "blandare". Straights fortsatte att predika grundarens outspädda evangelium, mixers kombinerade läran med inslag från andra håll, även den förkättrade skolmedicinen. Den här uppdelning finns än idag, med olika kiropraktiska organisationer som flitigt bekrigar varandra. Det finns idag betydligt fler mixers än straights. Det är många kiropraktorer som inte befattar sig med sina föregångares kvacksalveri utan inskränker sig till att behandla ryggsmärtor och relaterade besvär. Det här är besvär som deras metoder verkligen kan lindra eller bota, även enligt vetenskapligt upplagda studier. Det här ska verkligen poängteras: God kiropraktik är det hittills bästa exemplet på en alternativbehandling som verkligen fungerar. Det är det som är faktoiden om kiropraktik: Det finns kiropraktik som inte är kvacksalveri. Det finns många kiropraktorer som ger goda, fungerande behandlingar som man inte behöver tveka ett ögonblick för att ge sig in på.
Den tredje manuella metoden är naprapati. Liksom kiropraktiken kopierade osteopatin, kopierade naprapatin kiropraktiken – en kopia av en kopia. Men när kiropraktiken tog osteopatins behandlingar och gjorde dem hårdare, tog naprapatin kiropraktikens metoder och gjorde dem mjukare. Den grundades för övrigt i början av 1900-talet. Naprapatin fokuserar på muskler, bindvävnad och så kallad stödjevävnad, som ledbrosk, senor och ligament.
I Sverige idag är naprapatin större än kiropraktiken, som är betydligt större än osteopatin. Naprapatin är faktiskt ovanligt stor och etablerad i Sverige. Här kan man också bli legitimerad naprapat, legitimationer utfärdas av Socialstyrelsen, och i Patientsäkerhetslagen listas "naprapat" som en skyddad titel, i likhet med läkare, sjuksköterskor med flera. Även kiropraktorer kan bli legitimerade. Däremot finns det ännu ingen legitimation för osteopater, trots att läran i sig inte alls är underligare än naprapati eller kiropraktik.
Det var manuella mediciner. Nu kommer nästa kvack. Det här är ett kvacksalveri som blev riktigt stort för några år sedan och som fortfarande har många engagerade anhängare – alldeles för engagerade, skulle många säga – och det är kolloidalt silver. Detta undermedel utgörs av mikroskopiska silverpartiklar i vatten, som ska göra susen mot i stort sett allting, på vanligt manér. Kan det stämma? Nja. Silver har verkligen en antibiotisk effekt, man använder och har använt silver i plåster och andra mycket specifika fall. Däremot fungerar silver inte som generellt undermedel mot lite av varje, på det sätt som kolloidala silverfolket påstår. Silver är en giftig tungmetall som inte har i kroppen att göra.
Om man studerar kolloidalt silver och diskuterar med anhängare – vilket kan vara en utmaning – så stöter man på flera faktoider. Först ett påstående om hur silver har använts historiskt. Anhängare nämner ofta att silver länge använts för sina bakteriedödande egenskaper, vilket stämmer. Ett konkret exempel man gärna tar upp går ut på att man ska ha lagt silvermynt i behållare för mjölk och andra drycker så de höll sig bättre. Jag har sett sådana påståenden många gånger, men jag har aldrig lyckats få dem belagda. Det vill säga, något exempel på att det verkligen var något man gjorde förr i tiden, snarare än något som man idag säger att man gjorde förr i tiden. Det har heller inte fungerat att fråga de som för vidare påståendena; det verkar som om anhängare av kolloidalt silver, åtminstone de som jag stött på, inte riktigt förstår vad som menas med "belägg". Nu har man verkligen använt silver i folkmedicin, men alla exempel jag hittat har snarare varit magiska än medicinska. Man har lagt silvermynt i brudens sko eller en vagga för att ge långt liv och tur, den stilen. Så silvermynt som konserveringsmedel är, såvitt jag hittills kunnat finna, en myt.
Silver har en biverkan som blivit rejält uppmärksammad: Om man intar tillräckligt stora mängder silver kan metallen sätta sig i huden och ge gråblå fläckar som inte går att få bort. Det finns ett par kända fall av personer som fått den ovanliga men inte okända biverkningen. Den mest kände hette Paul Karason. Googlar man på det här fenomenet, som förresten heter argyri, får man upp bilder på Paul Karason, och det är bilder som sätter sig i huvudet: Han var verkligen blå, en jämn gråblå kulör över hela kroppen. Men han och andra som fått sån här påfallande argyri har använt medel med mycket högre silverhalter än de som används i Sverige idag. Så risken för argyri av kolloidalt silver skulle jag närmast klassa som en faktoid; den har åtminstone överdrivits kraftigt. Om inte annat så borde det ha blivit vanligt här sedan det här silverdrickat blev på modet – men det har inte hänt, eftersom silverhalterna är så låga. Så det största problemet med silvervatten är inte att det är farligt eller att man kan bli blå som en smurf, utan att det är värdelöst.
Dessutom är det, som så många andra kvackarmedel, oerhört dyrt. Ett känt svenskt märke innehåller 0,008 gram silver per liter. Inte ens ett hundradels gram. Det blir – och nu tar jag en titt på dagpriset som är drygt sex kronor grammet för silver – 0,008 gram blir silver för 6 öre per liter. 6 öre litern. Samma vätska säljs till kunderna för sisådär 200 kronor litern.
Många kvackare och deras anhängare hävdar att deras så kallade naturliga preparat inte går att ta patent på, och därmed inte går att tjäna pengar på, och att det är därför som den etablerade läkemedelsbranschen inte är intresserade av dem – snarare än på grund av att det är oanvändbart skräp. Samma människor säljer kolloidalt silver för tusentals gånger mer än vad det kostat att tillverka. Det går uppenbarligen att tjäna pengar på silvervatten.
Kristaller, sådana som man använder i new age, är det kvack eller magi? Ja, här får det vara kvack så länge. Kristaller har varit en självklar del i new age så länge att man kan tro att de "alltid" har funnits där. Kanske inte sedan 5 000 år eller så, men åtminstone bra länge … Men även om kristaller, ädelstenar och liknande använts länge och väl i magi, så är kristallhealing, så som den utövas inom new age, från 80-talet – 1980-talet. Det var Katrina Raphaells bok Crystal Enlightment från 1985 som gjorde kristaller till en grej. Läran kom till Sverige i slutet av decenniet och spreds på 90-talet, snabbt och effektivt, så att det snart kändes som om new age "alltid" ägnat sig åt kristaller och kristallhealing. Men den är alltså inte äldre än så.
Jag har studerat många sorters kvacksalverier och andra pseudovetenskaper och förvillelser genom åren. Jag har blivit tämligen tjockhudad; det ska rätt mycket till för att jag ska haja till och bli äcklad och förbannad över kvackare. Så det händer inte ofta. Men ibland så. Här är ett sådant exempel: det är den mexikanska kvack-industrin. De som driver det geschäftet hör till de mest föraktliga människor som finns.
Vad är då den mexikanska kvack-industrin? Det är gränshandel, med kvacksalveri. Mexico gränsar ju till USA. På den mexikanska sidan blomstrar handel med saker som är förbjudna eller begränsade i USA, så som gränshandel blomstrar på många ställen i världen. En av dessa saker är kvacksalveri. I Mexico är lagstiftningen kring sådant friare, kontrollen slappare och korruptionen högre. Därför har en kvack-industri uppstått där. Den är främst riktad mot USA men får även en del kunder från andra länder.
En storsäljare är, föga förvånande, cancerbehandlingar. Framför allt amygdalin (även kallat laetrile eller "vitamin B17", fullkomligt inofficiell beteckning där), det är ett giftigt ämne som utvinns ur aprikoskärnor eller bittermandel. Dess effekter på vilken sorts cancer som helst har undersökts och av vetenskapen avfärdats grundligt för länge sedan. Trots detta används det fortfarande flitigt i Mexico. Andra värdelösa cancerbehandlingar man kan få där är blodtransfusioner från marsvin, tarmsköljningar, elbehandlingar, och så vidare.Den mexikanska kvack-industrin har många liv på sitt samvete. Mest känd är nog Steve McQueen. Därnäst kommer nog Coretta Scott King, hon var änka efter Martin Luther King. En del offer kommer från Sverige. Det finns en rad historier, som är deprimerande lika: Ett barn får cancer, en sällsynt sort som det inte finns någon bot mot. Det accepterar inte föräldrarna; inte det minsta konstigt. När de får reda på att det finns en klinik i Mexico som behandlar den här cancerformen, så gör de naturligtvis allt de kan för att få dit sitt barn: De säljer vad de har, tar lån, organiserar insamlingar. Sådana insamlingar har dragit in stora pengar, särskilt när de uppmärksammats i media. Och så familjerna åker till Mexico, barnen får en rad dyrbara, värdelösa behandlingar, och så småningom dör de. Samma sak har hänt gång på gång på deprimerande gång. Det är det som är den mexikanska kvack-industrin.
Nu är det så, att behandlingar som finns i andra länder kan bekostas av den svenska vården – givet att de fungerar, eller åtminstone ingår i en vetenskaplig studie. Eftersom de mexikanska behandlingarna varken fungerar eller ingår i någon vettig studie så bekostas de inte av den svenska vården.
För att sammanfatta: De som driver den mexikanska kvack-industrin utlovar bot som inte finns till de mest sårbara människor som finns, nämligen de som har ett döende barn. På dem tjänar de miljoner. Därför hör de som driver den mexikanska kvack-industrin till de mest föraktliga människor som finns.
Nu tänkte jag ta upp lite om moderna huskurer. Säger "lite" – för huskurer är ett mycket stort ämne. Man skulle kunna nog driva en podd enbart om sådana … Allra först ska jag ta upp en generell myt om huskurer: Att huskurer är gamla. För många huskurer som verkar gamla är inte alls gamla. En samling av huskurer behöver inte vara särskilt gammal för att man förgäves ska leta efter dagens innekurer i den. Och omvänt saknas många populära huskurer från forna tider, eller för den delen för bara några decennier sedan, bland dagens bestånd.
Ingefära användes länge i skolmedicinen som ett upplivande medel. Trots sin intensiva smak fick det bara en begränsad användning inom folkmedicinen, som annars var svag för sådant med stark och intensiv smak. De senaste åren har ju ingefära blivit en populär bas för huskurer; särskilt ingefärsshottande som blivit en grej. Kanske ingefärsshotsen har kommit via den ayurvediska medicinen, där den alltid varit stor. Som vanligt när det gäller undermedlet för dagen tillskrivs ingefära allehanda effekter, långt fler och kraftigare än man någonsin tidigare gjort. Bland mycket annat sägs ingefära vara cancerhämmande. Studier av ingefära har funnit måttliga belägg för ett fåtal medicinska effekter, som att lindra inflammationer och illamående. Nu är det så, att ämnen som har en medicinsk effekt kan ge oönskade effekter när man tar dem tillsammans med andra ämnen med medicinska effekter, interaktioner kallas det. Till exempel ska man vara försiktig med just ingefära om man är blödarsjuk eller tar blodförtunnande medel.
Efter ingefära så går jag till gurkmeja. Gurkmeja har längre anor än de flesta huskurer. Inte obrutna i Europa, men ändå. Här användes den under antiken och sedan från 1500-talet och framåt mot en rad sjukdomar. En som särskilt kan nämnas är gulsot, där den orangea gurkmejaroten utvalts enligt den så kallade signaturläran. Vad är det? Signaturläran går ut på att när Gud utformade växter – eller vad nu är, men man talar oftast om växter i sammanhanget – så gav han dem en form eller färg eller vad det nu kan vara, som indikerade vilka sjukdomar de kan vara bra mot. Blåsippans blad påminner lite om en lever i formen, då tänkte man att blåsippa är bra mot besvär i levern. Det finns en lav vars fläckiga blad kan påminna om torsk, inte fisken utan en svampinfektion som man kan få i munhålan, och då tänkte man att den laven är bra mot torsk – och så fick torsklaven sitt namn dessutom. Och så vidare. Det är signaturläran.
Efter 1500-talet sisådär föll gurkmejan åter ur bruk, för att under 1900-talet åter ha fångat intresset. Det var, liksom antagligen ingefäran, efter inflytande från ayurvedisk medicin, där den alltid varit stor.
Den moderna medicinen har haft höga förhoppningar på gurkmeja, närmare bestämt substansen kurkumin, som verkade lovande på flera sätt. Men efter många och långa studier har man kunnat slå fast att nej, det stämde inte: Kurkumin verkar ha olika effekter på celler, men har det inte. Det är därför kurkumin inte används i modern medicin. Dessutom passerar kurkumin matsmältningen utan att tas upp av kroppen i nämnvärd mängd. Förespråkare rekommenderar därför att kombinera gurkmeja med svartpeppar. Den kombinationen ökar verkligen upptaget – men det spelar ingen roll eftersom kurkumin, som sagt, inte har några nämnvärda medicinska effekter.
Det är alltså vad vetenskapen har att säga om gurkmeja. Det är lustigt, för i den alternativa medicinen bryr man sig ibland om forskning, ibland inte. Man kan göra en stor grej av de effekter vetenskapen ett tag hoppades på hos gurkmeja/kurkumin, som att det skulle vara antiinflammatoriskt eller smärtlindrande, antioxidativt och förebyggande mot en rad besvär. Att de här löftena inte infriades struntar man i, om man alls känner till det. Inom kvack är vetenskapen intressant när den bekräftar, annars är den inte ointressant.
Men den mesta gurkmejan används i livsmedel. Där har det förresten beteckningen E 100. Det verkar finnas många som är allergiska mot E-nummer, där har de ett till att vara allergisk mot.
Den sista huskuren jag ska ta upp här är en riktig klassiker: C-vitamin mot förkylning. Den har väl alla hört talas om? Och en huskur som är så känd måste väl vara gammal – eller hur..? Men som spridd kur är C-vitamin mot förkylning yngre än många av er som lyssnar på det här, till exempel. Visserligen hade man tidigare föreslagit att använda C-vitamin i höga eller mycket höga doser mot lite av varje. Men genombrottet kom 1968. För då lades idén fram av en person som inte bara var en vetenskaplig superkändis utan en av de mest framstående forskarna någonsin, fullt i klass med Einstein eller Pasteur. Han hette Linus Pauling. Den dubble nobelpristagaren stod för en lång rad vetenskapliga framsteg som jag inte ska gå in på här. Han stod också för ett vetenskapligt blindspår som jag ska gå in på här. För den så kallade ortomolekylära medicin han grundade – ordet "ortomolekylär" betyder ungefär "rätt molekyler", till skillnad från den etablerade medicinens tänkta giftmolekyler – är en pseudovetenskap, varken mer eller mindre. Trots att den kommer från Linus Pauling. Och C-vitamin i höga doser är verkligen meningslöst.
Vad är då "höga doser" i sammanhanget? Vi kan ta C-vitamin som exempel – det var inte den enda vitamin som Pauling intresserade sig för, men det är den enda vitamin som omvärlden intresserat sig för i den ortomolekylära medicinen. Livsmedelsverket rekommenderar sisådär 75 mg C-vitamin per dag till vuxna, mindre till barn och som mest 100 mg/dag till ammande kvinnor. 100 mg, det motsvarar förresten ungefär mängden C-vitamin i en apelsin. I den ortomolekylära medicinen är grammet – hela gram, 1 000 mg – den minsta meningsfulla enheten. Doser på 3–15 gram/dag är vanliga. Pauling ansåg att 10 g C-vitamin per dag var en lämplig dos, det är alltså mer än hundra gånger mer än en rekommenderad dagsdos. Vid förkylning rekommenderade Pauling ett gram C-vitamin i timmen. Det här att ta "mycket C-vitamin" mot förkylning tolkas ofta som en apelsin eller två. Men Paulings rekommendation vid förkylning motsvarar alltså tio apelsiner i timmen. Av de som följer Paulings rekommendation att ta C-vitamin mot förkylning är det nog få som följer hans rekommendation fullt ut.
Jag sade just att C-vitamin i höga doser är meningslöst. Vad menade jag med det? Jo, en del vitaminer lagras i kroppen, andra gör det inte. C-vitamin lagras inte i kroppen. När vi får i oss C-vitamin så använder kroppen så mycket som den behöver för tillfället, eller uppemot 0,1 gram per dag. Resten kissar vi ut. Paulings megadoser hamnar i toan. Också ett öde för en alternativmedicin som grundare och anhängare trott så mycket på.
Nu ska jag ta upp ett kvacksalveri som främst är historiskt, men som man kan hitta än idag. Framför allt i språket. För på svenska kan man kalla kvacksalver för ormolja, liksom det kan kallas snake oil på engelska, Schlangenöl på tyska, och det finns säkert motsvarigheter på andra språk. En del tror att det där är bara ett ord, bildlig ormolja, men det är fel. Faktisk, bokstavlig ormolja, olja framställd av ormar, var under flera hundra år en stapelvara på apoteken. Det främsta bruket var att smörja in sig med oljan mot muskelbesvär. Ormar är ju synnerligen smidiga och flexibla, och det var den egenskapen som man trodde skulle överföras med oljan. Ormolja blev senare populär i patentmediciner som bland annat såldes i vilda västern. Där finns också en faktoid, om ormoljsförsäljaren som straffas av kunder som upptäckt att hans varor är skräp. Jag ska inte säga att det aldrig inträffade, men det var inte i närheten lika vanligt som ormoljsförsäljare som gjorde återkommande besök, och kunde stanna flera dagar på plats. Folk var inte smartare då än nu, och det gäller även ett så svårt fält som att avgöra effekten hos påstådda läkemedel. Eller så här: När folk som köper kolloidalt silver bildar grupper på Facebook så är det inte för att rulla försäljarna i tjära och fjäder – tvärtom.
Åter till ormoljan. Den kunde bli föremål för förfalskningar; man använde vanliga oljor med lite tillsatser. Det har fått en del att tro att all ormolja i patentmediciner var förfalskningar. Men så var inte fallet.
Man har också letat fram en kinesisk orm vars olja visat sig ha viss medicinsk effekt på muskler. Därmed, har man sagt, har det bevisats att ormoljan i själva verket kom till USA från Kina. Det är inte sant. Den kinesiska immigrationen till USA tog fart i mitten av 1800-talet. Då hade ormolja förekommit länge i landet. Och dit hade den kommit från Europa, där den varit stor långt före Columbus. Så ormoljan är faktisk ormolja, och den kommer från Europa.
Ett ögonblick bara … Så. Jag gjorde just en bildgoogling på ordet "zonterapi" och fick upp en massa fötter. Med kulörta mönster och massor av pytteliten text som jag inte kan läsa. Men jag vet ju ändå vad som står: Från tårna till hälen är fötterna täckta med namn på olika kroppsdelar. Till exempel har vi lilltåns spets, den symboliserar öronen (höger respektive vänster), armhålan sitter där lilltån hänger ihop med resten, njuren är mitt i fotvalvet, och så vidare. Med reservation för att olika kartor kan visa olika samband. Ja, alla har väl sett dem: Kartor över fotsulans zonterapipunkter. Genom att massera eller trycka på en sån här reflexzon ska man kunna påverka blindtarm, eller vänster lunga, eller höger öga eller vad det nu är – förhoppningsvis till det bättre.
Det här är ju naturligtvis trams och kvacksalveri så det smäller. Vari ligger faktoiden? Faktoiden ligger i att det här inte är den ursprungliga zonterapin.
Den ursprungliga zonterapin lanserades 1913, i USA som så mycket annat, av en viss William Fitzgerald. Han var läkare, vilket tyvärr inte alls är ovanligt inom kvacksalveriet. Hans zonterapi delar in kroppen i tio vertikala zoner, fem på var sida. Zonerna går från var sin tå utmed hela kroppen ända upp till hjässan. De gör även en avstickare från bröstkorgen ner till armen till var sitt finger. Den första zonen löper alltså mellan stortån, tummen och huvudet. Även tungan och munhålan är indelad i de tio zonerna.
Den zonterapeutiska hemligheten består i att man genom att trycka på en tå eller ett finger — med rätt tryck, på rätt sätt och under tillräckligt lång tid — ska kunna lindra smärta och andra problem i hela den zonen. Behandlaren kan trycka med sina fingrar eller använda någon mekanism som gummiband eller klädnypor.
Här är till exempel en zonterapeutisk behandling för att slippa smärta: Ta först reda på vilken zon smärtan sitter i. Sedan sätter man ett gummiband, så hårt spänt att det gör ont, runt det finger eller den tå som motsvarar zonen. Låt det sitta kvar i 5–10 minuter. Upprepa flera gånger om dagen. – Förtydligande: Gör inte detta. Låt bli. Det är precis lika dumt som det låter.
Men det där är alltså den ursprungliga zonterapin. Idag är den mycket ovanlig, jag tror aldrig att jag stött på den på fältet så att säga. Kanske hade den varit helt bortglömd om den inte gett upphov till en annan lära, som idag är långt mer spridd än originalet någonsin var, och som förvirrande nog ofta har samma namn.
Fitzgeralds uppfinning togs nämligen om hand av Eunice Ingham, som verkar ha haft gott uppsåt, och Edwin Bowers, som var en ren skojare. Det var Ingham som förenklade zonterapin och lanserade kartorna över fotsulorna som vi alla har sett. Den idén slog an på ett helt annat sätt än den ursprungliga zonterapin, så till den grad att det är den enda som är känd och utövad nu för tiden. Man har även kopierat konceptet för händer, för öron och ögon, säger regnbågshinnan iris, där folk inbillar sig att de kan se hur det står till med olika kroppsdelar. Över alltihop svävar naturligtvis akupunkturen. Många har för sig att den zonterapi eller reflexologi, som den också kallas, som jag just beskrivit är delar eller avknoppningar av, ska vi kalla den helkroppsakupunkturen. Det har också fått många att tillskriva zonterapin en flertusenårig historia. 5 000 år eller vad man nu kommit överens om … Men akupunkturen är inte mycket mer än 2 000 år. Och zonterapin är inte ens hundra år.
Jag ska avsluta denna genomgång av kvacksalveri och faktoider inom kvacksalveri med ett ämne som egentligen inte är kvacksalveri. Men det ligger bra nära, det är ständigt aktuellt, och nu för tiden ännu aktuellare än någonsin. Det gäller det irrationella vaccinmotståndet. Om detta bisarra självskadande förvillande finns det mycket att säga. Väldigt mycket. Som jag inte ska ta upp här. Det finns gott om folk, och de kan inte bli för många, som arbetar mot förvillade och förvillande antivaxare, även jag i min bok Kvacksalveri. Här ska jag bara ta upp en enda punkt, en enda myt om det irrationella vaccinmotståndet, och det är dess ålder. För många tror att vaccinmotståndet skapades 1998 av förvillaren och läkaren – där har vi en till; han var läkare på den tiden i alla fall – Andrew Wakefield som han hette. Det var 1998 han publicerade en studie i journalen The Lancet där han, och ett gäng kolleger som mycket snart skulle ångra väldigt mycket att de gått med på att stå som medförfattare, bland annat hävdade att det finns ett samband mellan ett visst trippelvaccin och autism. Vad som stämmer är att det var då det moderna irrationella vaccinmotståndet bildades. Det var också då som den påstådda kopplingen mellan vacciner – vilka som helst snarare än det trippelvaccin mot mässling, påssjuka och röda hund som Wakefield tog upp – och autism blev en självklarhet inom antivax-rörelsen. Men folk har varit mot vacciner, med hela den moderna rörelsens energi, ilska och förvirring, lika länge som vacciner har funnits.
Vaccinet föddes strax före sekelskiftet 1800, eller ungefär samtidigt som Hahnemann började tänka ut homeopatin. Det var då den engelske läkaren Edward Jenner lanserade en så kallad inokulation av kokoppor. Den utgörs av en liten mängd smittämne för kokoppor som skrapades in i huden, in i blodet. Den gav immunitet mot kokoppor, men framför allt gav den immunitet mot de långt farligare smittkopporna. Smittkoppor var vid den här tiden en av de pålitligaste dödarna. Det var inte en tillfällig epidemi utan en ständigt närvarande pest. Upptäckten av ett botemedel mot smittkoppor togs emot med öppna armar av världen och spreds med blixtens fart. Bara några år senare vaccinerade man för det vilda mest överallt, även i Sverige. Och redan då hade ett irrationellt motstånd uppstått lite varstans – även i Sverige. Folk vände sig mot att med flit få sjukdomsalstrande material – som var var från kokopps-blåsor – infört i sina kroppar, och inte minst i sina barns kroppar. Folk tyckte sig se vaccinskador. Folk fick för sig att boten var värre än soten. Precis som idag, med andra ord, och precis som idag hade man fel. Och precis som idag lyckades man förvända sin blick när man såg resultaten av vaccineringarna. Man hade fått för sig att vacciner var essensen av allt djävulskap, och därför var det det man såg.
Detta fortsatte genom åren. Vaccinmotståndarna har ibland varit fler, ibland färre, ibland har de hörts mer, ibland mindre. Men de har alltid funnits där. Lagstiftningen har ofta tagit hänsyn till de högljudda förvillade. TV-program har visats som förstärkt deras sak, till exempel 1982 då tv-programmet DPT: Vaccine roulette gick i USA. Det handlade om ett trippelvaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta. Förkortat på engelska blir det DPT. Organisationer har bildats, som till exempel "Dissatisfied Parents Together" – som förresten förkortas till just DPT. Den har sedan bytt namn till det finare National Vaccine Information Center – det låter inte som en hem & skola-klubb utan något stort, offentligt och trovärdigt. Den har gjort och gör än idag gör stor skada när det utmålar vacciner som något farligt och dumt.
För vaccin är ett av mänsklighetens största genombrott – inte bara inom medicin utan över huvud taget. Vaccin har så fåtaliga och milda, relativt sett, biverkningar som tänkas kan från ett effektivt läkemedel, det är billigt att framställa, det är enkelt att dela ut, och det ger ett gott eller mycket gott skydd mot förfärliga farsoter. Det irrationella vaccinmotståndet är tack och lov inte så starkt i Sverige som många fått för sig; till exempel vaccineras över 90 % av alla barn i det allmänna vaccinprogrammet. Men det irrationella vaccinmotstånd som finns här gör så mycket skada det orkar. En bra sak med den här corona- och covidpandemin är att antivax-rörelsen har uppmärksammats som den fara för hälsa, liv och samhälle det är. På många håll i världen är antivaxrörelsen en mycket större kraft som skapar död och lidande, helt i onödan. Antivaxandet är, kort sagt, vår tids farligaste förvillelse.
"Många kvackare och deras anhängare hävdar att deras så kallade naturliga preparat inte går att ta patent på, och därmed inte går att tjäna pengar på, och att det är därför som den etablerade läkemedelsbranschen inte är intresserade av dem – snarare än på grund av att det är oanvändbart skräp. Samma människor säljer kolloidalt silver för tusentals gånger mer än vad det kostat att tillverka. Det går uppenbarligen att tjäna pengar på silvervatten."
SvaraRaderaDet går, för övrigt, alldeles utmärkt att ta patent på en ny användning av ett känt ämne.
Sensemaker