En författare ändrar sig

Vita häxan har befallt mig att fånga och överlämna till henne varje son av Adam och dotter av Eva [dvs människor] jag får syn på i skogen. Och du är den första jag någonsin har fått syn på.

- Faunen Tumnus bekänner för Lucy i C. S. Lewis, Häxan och Lejonet

– Är du en förvuxen dvärg som har rakat av sig skägget?

– Nej, ers majestät, sade Edmund, jag har aldrig haft något skägg, jag är bara en pojke.

– En pojke! sade hon. Menar du att du är en son av Adam?

- Edmund träffar Vita Drottningen/Häxan, Häxan och Lejonet

I Narnia-kronologin är Häxan och Lejonet den andra boken (efter Min morbror trollkarlen). Men det var den första Lewis skrev. I den framgår det tydligt att människor ses som sagodjur, som fauner och kentaurer hos oss. När de fyra barnen Pevensie hamnar i Narnia på magisk väg är de de första människorna som trampar dess jord på mycket länge. Och eftersom människor är lika med kungligheter, så utgör syskonen ett politiskt hot för Drottningen, vilket utgör grunden för bokens handling.

Det var så Lewis tänkte sig Narnia – då. Så småningom tröttnade han på stuket. I de senare böckerna blir människor allt vanligare för att så småningom bli normen för narniska medborgare. Vi får reda på att det finns ett grannland, Calormen, där Homo också verkar vara i absolut majoritet. I den världen skulle Tumnus haft fullt upp, och en pojke skulle inte misstänkas för att vara en rakad dvärg. Framför allt skulle det ha varit svårt att motivera varför en syskonskara bland otaliga skulle ha utgjort ett hot för Drottningen.

Så kan det gå när författare tröttnar på sina egna regler. Fler exempel torde finnas. I åtminstone det här fallet går det ändå utmärkt att läsa böckerna. Faktum är att det går såpass bra att jag, som läste dem rätt flitigt i yngre år, aldrig tänkt på anomalin tidigare, förrän jag nyligen fick den utpekad.

- Folkmyller i Kung Caspian och skeppet Gryningen