Jag har börjat läsa en bok. Har ströläst förut men den här gången ska det bli från pärm till pärm. Bibeln heter den.
Syftet är inte att hitta fel (även om fel kommer att hittas, ojoj) och konstigheter (ditto), vilket kanske förvånar en del. Särskilt de som lider av det tic som innebär att närhelst någon nämner Bibeln, så är de tvungna att hojta "sagobok!". Ej heller för att få svar på livsfrågor, utveckla min relation till Jesus eller andra anledningar troende har att läsa Bibeln, vilket måhända förvånat en och annan gudfruktig medmänniska som har svårt att ta in att någon icke-troende tar sig an Bibeln – deras Bibel, verkar det ibland som om de tycker – men jag lovar att jag är så gudlös som åtminstone jag kan bli. Inte heller följer jag någon läsplan, vilket en liten men ihärdig ström av gudsmän intygade var fullkomligt nödvändigt för att få ut något av det hela. Jag är inte ens intresserad av fyrkällshypotesen, jahvisten och elohisten, Q-källan eller andra apokryfer än de vanliga (som jag kommer att läsa) – eller, förvisso kan jag vara mycket intresserad av sådant, men inte just den här gången.
Det är påfallande hur många som vill tycka till, när man nämner att man ska läsa Bibeln. Jag undrar om någon annan bok skulle kunna ligga i närheten.
Men den här gången läser jag Bibeln, från början till slut, för dess historiska och kulturella värde, för att det är en av världens mest lästa och inflytelserika böcker, och för Sveriges del den helt överlägset mest lästa och inflytelserika, vad än folk i förbundet Humanisterna tror. Man skulle kunna säga att jag läser Bibeln för att så många andra gjort det. För generationer av svenskar var det den enda, eller nästan enda, litteratur som fanns. Och även de som hade vidare vyer, större möjligheter här i livet och mer att säga till om kunde också, givetvis, sin Bibel – vilket man ständigt blir påmind om när man läser om förr i tiden. Kort sagt, studerar man västvärldens historia och kulturhistoria så dyker det upp bibliska ting bakom vartenda hörn. Hur kan man lämna en sådan bok oläst?
Mina tidigare erfarenheter av lite tyngre, bildligt och bokstavligt, religiösa verk utgörs av Koranen. Den var seg. Jag vet att Bibeln är mer varierad vilket är vackert så, men topparnas höjder och dalarnas djup återstår att upptäcka.
Jag funderade ett ögonblick på att läsa Karl XII:s översättning – Sveriges mest lästa text – men det fick bli Bibel 2000. Även om den äldre lockar så är det onekligen strävare läsning i längden, och det lär bli segt nog ändå.
Uppdaterat: Tio månader, över 1800 tweets och 350 sidor PDF blev det! Här har ni avrundningen: Bibeln kommenterad.
Äsch, du hinner före mig fast jag haft det på läslistan i 40 år, fast jag kanske borde skaffa en först - fast jag vill ha den signerad av författaren. Skall för första gången i mitt liv följa en kvittertråd.
SvaraRaderaMVH
Hans
Är Bibeln den mest inflytelserika boken i Sverige idag? Bara ifall du inte räknar lagboken.
SvaraRaderaKoranen är det lätt att tycka är seg, men den skall njutas väl reciterad och på originalspråk säger alla som kan (förvisso inte jag!) -då skall det vara en skönhetsupplevelse.
Som Hexmaster förmodligen känner till har Alf Henriksson skrivit en eminent sammanfattning och kommentar till hela Bibeln lämplig att läsa såväl parallellt med som istället för originalet.
Sensemaker
Hans: Visst är det en typisk grej som man väl borde göra någon gång men …
SvaraRaderaSensemaker: "Idag" skrev jag inte, och menade definitivt inte. Perspektivet är historiskt. Koranens arabiska har lovordats, vet inte hur ärligt det är och lär aldrig få veta. Henrikson, är det "Biblisk historia"? Den har jag tittat i men inte läst från pärm till pärm – ett klart enklare projekt än det jag nu tagit på mig, och en lämplig uppföljare.
Ja det var "Biblisk Historia" jag syftade på.
SvaraRaderaSensemaker
Kul!
SvaraRaderaMin äldste son började också läsa Bibeln, från början till slut. Jag tror inte han slutförde projektet, kanske han själv betecknar det som vilande, men han kom en bra bit. Han delade med sig av sina reflektioner, fortlöpande, och det var spännande att ta del av hans tankar. Jag trodde det skulle vara mycket kring könsroller och moral som skulle krocka mot dagens syn. Jo, sådant kom ju upp. Men det jag inte reflekterat alls kring, var detta med den dassiga dramaturgin. "Alltså, här ägnar man flera sidor (bläddrar frusterat bland tunna blad) åt att beskriva hur ett tabernakel ser ut, i detalj! Och här, i EN VERS, går det 200 år!"