Mytomanen

En bekant överlämnade en present från hans föräldrar: En flaska vin. En chardonnay, berättade han. Från deras vingård i Toscana, dessutom. Fina grejer!

Från säker källa visste jag att föräldrarna var täta. Inte hur mycket; kanske så de kunde förfoga över en vingård, hel eller andel därav? Inte otänkbart. Så det var inte det som var problemet …

Jag fingrade på flaskan med rödvin och försökte tänka. Det stod till och med "Cabernet Sauvignon" på etiketten, med tydliga bokstäver. Varför sade han att det var en chardonnay?

Jag vände på flaskan och tittade på baksidans etikett. Där stod att den kom från Veneto, en annan region än Toscana. Den kom åtminstone från Italien …

Åter till etiketten på framsidan – och nu kände jag igen den. Jag hade köpt hem en likadan butelj vid något tillfälle, på bolaget som vanligt. Som jag mindes det var det helt okej till utmärkt, men ett vanligt systemvin. Så var det med den toscanska vingården. Jag log, tackade artigt och bad om att hälsa.

*

Det var, så vitt jag vet, första och hittills enda gången jag stött på en mytoman i aktion. Jag minns det desto tydligare som jag dittills inte fått någon antydan om att personen ifråga var, hm, mindre pålitlig. Och han ljög ju så illa! Han försökte inte ens! Han visste inte att chardonnay är en grön druva, han hade inte lagt två sekunder på att kolla ursprunget, han hade bara dragit till med saker, förmodligen i samma ögonblick som han uttalade dem. Och varför? Att skryta om föräldrarnas vingård är en sak, men vad är poängen med att nämna en druvsort?

Men en mytoman behöver inte ljuga för att dra nytta av det, han kan ljuga för att han är en mytoman. Vane-, tvångs- eller rentav reflexmässigt, utan att planera någonting. Exakt hur det fungerar är föremål för debatt. Och trots att mytomani är relativt vanligt är det betydligt mindre utforskat än mången ovanligare diagnos. Inte för att mytomani är en diagnos; den ses som ett symptom på någon faktisk diagnos, som narcissism.

Intressant och deprimerande nog kan även aldrig så klumpigt tillyxade lögner ha effekt. Även uppenbara påhitt kan så frön av tvivel. Och lögner är inte oföränderliga. Om det finns någon detalj som får folk att föra dem vidare så kan de mutera till versioner där skavanker slipats ner; namn, platser, tidpunkter och annat, stort som smått, kan justeras så helheten fungerar bättre. Några generationer senare kan man ha fått något som skiljer sig avsevärt från ursprunget, långt troligare eller direkt sannolikt. Inte för att det alltid behövs – vi människor har en påfallande och ofta demonstrerad talang för att ignorera motsägelser och andra konstigheter så länge som det finns någonting i påståendet som lockar.

Men rött vin på gröna druvor – där går gränsen.