A procession of the damned. By the damned, I mean the excluded. We shall have a procession of data that Science has excluded.
- Inledningen av Charles Fort, The Book of the Damned (1919)
Charles Fort har jag visst nämnt förut här på bloggen. Men bara som hänvisning till en artikel som jag inte längre riktigt vet var den finns. Så nu lägger jag den här, lätt uppdaterad.
Vad författaren verkar mena – om han menar någonting alls – är att vetenskap och sunt förnuft utesluter möjligheten av företeelser som faktiskt funnits. Som bonden som, när han först såg en giraff – eller om det var en noshörning? – frankt förklarade att "såna djur finns inte!"
- Ur recensionen av The Book of the Damned, New York Times 8 februari 1920
Charles Fort föddes 1874 i en tämligen välbeställd familj. Han imponerade inte i skolan men hade läshuvud. Vid unga år företog han en lång resa utomlands för att se sig omkring – ungefär så beskrev han motivet – och försörjde sig på att skriva (noveller och journalistik), med varierande resultat. Vid 42 års ålder (1916) fick han ett arv, och finansiellt oberoende kunde han ägna resten av livet åt sin stora passion: att samla underligheter.
Eller vad man skall kalla det; "paranormalt" är kanske det ord som kommer närmast. Han skrev om levande djur som hittats inbäddade i sten, regn av fiskar, grodor, larver eller ungefär vad som helst, saker som över huvud taget förekommer i "fel sammanhang", tavlor och statyer som gråter eller blöder, spontan självförbränning, spöken, poltergeist, klotblixtar, teleportation (ett begrepp han myntade), telekinesi, tankeöverföring, kryptozoologi, UFO:n (han var tidigt ute att associera sådana med utomjordingar), och så vidare, och så vidare. En enkel utväg är att använda den självdefinierande termen forteana.
Fort var sannerligen inte den förste att intressera sig för sådana ting, men den dittills kanske allsidigaste, och avgjort flitigaste. Under nästan trettio år gick han dagligen igenom mängder av tidningar, och närhelst han fick syn på någonting som föll honom i smaken, så skrev han av det. Han fick snart ihop en rejäl samling, även om han enligt uppgift då och då förstörde delar av densamma. Utvalt material blev underlag för fyra böcker, utgivna från 1919 till 1932: The Book of the Damned, New Lands, Lo! och Wild Talents (jag är imponerad över hans förmåga att få till fina titlar). 1931 började dessutom föreningen Fortean Society (sedermera efterträdd av International Fortean Organization, INFO) att ge ut en tidning. Materialet hämtades till stor del ur Forts samling; den finns idag hos New York Public Library. Föreningen och tidningen upphörde 1959.
Den tidning som idag bär Forts fackla heter Fortean Times. Den har getts ut sedan 1973, och är faktiskt brittisk – någonstans känner jag att man har mycket bättre känsla för sådant i Storbritannien än i USA, eller de flesta länder för den delen. Not: Känsliga skeptiker, om nu sådana finns, varnas; det är en öppensinnad tidning, som ger plats för folk som tror på i princip vad som helst och ibland ger tjuvnyp åt "materialister" som ständigt ska "bortförklara" spännande historier med trista dumma naturliga förklaringar. Och man lät spök-"experten" Alan Murdie skriva dödsrunan över ärkeskeptikern James Randi … Å andra sidan kan även FT ibland avfärda saker som verkligen inte håller ihop. Ufologen Jenny Randles köper inte alien-historier rakt av. Och då och då dyker artiklar av Sharon Hill upp, en sann skeptic. FT återger gärna berättelser men tar sällan ställning; något annat hade också varit o-forteanskt.
Forts material lever även vidare på så sätt, att av alla belägg och anekdoter som förekommer om paranormala företeelser, så är det åtskilliga som nått eftervärlden via honom. Många som själva skrivit om UFO:n, astroarkeologi, Bermuda-triangeln etc har hämtat mycket material från honom, vare sig de vet det eller inte (nämligen om de använt material som passerat ett eller fler par händer). Det är lätt att se vad Fort är emot: skygglappar av alla de slag, vare sig de bärs i namn av vetenskap, religion eller något annat; "Science and religion always have agreed in opposing and suppressing the various witchcrafts". Allt skall accepteras, inget lämnas utanför. Hans mångordiga och ofta hårda raljerande med de förstockade löper sida efter sida.
Vad han själv har att komma med är en helt annan fråga. Ibland nämns en kosmologisk modell, där en stillastående jord omges av ett väldigt skal i något gelé-artat material; hålen i detta är vad vi uppfattar som stjärnor. Eller det kosmiska super-Sargassohavet, där föremål från jorden på något sätt hamnar för att sedan regna tillbaka ner på jorden. Varken dessa "förklaringar" eller några andra kan tas bokstavligt. Fort är inte ute efter att förklara, utan att ifrågasätta de som tror att de kan förklara, eller som så mycket som försöker att förklara. "To have any opinion, one must overlook something." I sitt stilenliga förord till Lo! räknar hans apostel Thayer upp en rad andra "galningar": Galileo, Newton, Pasteur ... Jag vet inte om greppet var lika slitet på den tiden som det är idag, för det finns väl knappast någon pseudovetenskapare som inte gillar att jämföra sig med genier som åtminstone framställs som motarbetade av allmänhet, kyrka och etablissemang.
Till de fördärvliga skygglapparna verkar även räknas varje ansats till källkritik. För av de myriader företeelser som rapporteras, även med angivande av plats, datum och källa, så framgår det tydligt att han nöjer sig med att de rapporterats. Fort läser teorier, förslag och vaga rykten som fakta, han tar med de mystifierade och mystifierande första beskrivningarna men inte de naturliga förklaringar som publicerats kanske redan dagen därpå, han sätter precis lika stor tilltro till kuriosa i dagstidningarnas marginaler á la "tro det eller ej!" som djupt seriösa artiklar i vetenskapliga journaler. Eller kanske lika lite? I Wild Talents förklarar han att boken är fiktion – på samma sätt som Gullivers resor, Principia och Om arternas uppkomst är fiktion. Det är svårt att få hans åtminstone skenbara acceptans för talande katter, städer på månen och jättespindlar på solens yta att gå ihop med hans obefintliga tolerans för alla som på minsta sätt kan ses som företrädare för vetenskap. (Hans kritik av religion är inte i närheten lika uttalad, men det kanske han inte ansåg var lika intressant.)
På just det sättet känns Charles Fort märkvärdigt tidlös: det är lätt att känna igen såväl stil som metod från mången efterföljare, även i våra dagar. Även om han skiljer sig skarpt från de absolut flesta sådana genom att inte försökta passa in observationerna i något mer eller mindre seriöst förklarings-bygge ("seriöst" i bemärkelsen att åtminstone konstruktören själv tror på det), så har han som sagt försett dessa med stora mängder material. På så sätt är författaren Colin Wilsons beteckning av honom mycket väl vald, om än oöversättlig: "the patron of cranks".
Take your time, little earth people; swallow the neat capsules of cut and dried, tailor-made explanations that have sufficed you since the fifteenth century. Send your babies to school to learn that we know the earth is round because the hull of a ship leaving port disappears before the topsail. Go on adding two and two and getting four: this makes you better citizens and jurymen. Don't listen to Charles Fort. He is a maniac.
- Tiffany Thayer, förordet av Lo!
Vidare läsning:
RationalWiki: Forteanism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.