Okända kort

En gång i tiden var jag datalärare. Arbetsförmedlingen höll kurser för arbetslösa som behövde putsa sina CV:n för att bli åtråvärdare på arbetsmarknaden. Den tyngsta delen utgjordes av datakunskap. Det här var i mitten av 1990-talet; den internet-drivna data-boom som så småningom skulle bli en ny ålder hade just börjat. Allmänhetens kunskaper steg snabbt men ojämnt. De flesta eleverna hade aldrig suttit framför en dator förut. De hade sluppit närmare bekantskap med MS-DOS och liknande välsignelser, och fick nu bekanta sig med ting som ikoner, fönster och möss. Vi tipsade gärna om ett enkelt och lekfullt sätt att bli kompis med maskinen: att lägga patiens. På ett avspänt och underhållande sätt lärde man sig att klicka och dubbelklicka, dra kort till olika högar — sånt.

En av eleverna hade problem med patiensen; inte så mycket hanteringen som själva reglerna. Jag minns verkligen inte hur det gick till i Windows Solitaire men det var inget avancerat. Men det ville sig ändå inte. Efter en stunds ömsesidig förvirring hos elev och instruktör klarnade det: Personen ifråga visste inte vad en kortlek var.

Vi befann oss i Bohusläns bibelbälte, där vi båda vuxit upp. Det är mindre känt än det småländska och har inte alls präglat trakten på samma sätt. Men Schartaus inflytande gör sig fortfarande påmint här och var, mer desto längre ut i periferin man kommer, så att säga. Och eleven som aldrig sett en kortlek kom från en ö med en mycket liten fast befolkning (av det slag som stiger en storleksordning eller mer sommartid). På en sådan plats, med likasinnade släktingar och vänner, kunde och, antar jag, kan man fortfarande växa upp till arbetsför ålder utan att se eller ens höra talas om en kortlek. Klöver och ruter känner man bara till i andra betydelser, likaså knektar och damer, och ting som kåk och fyrfärg ska vi inte tala om.

Min haka var långt mindre vältappad på den tiden och jag minns verkligen hur förbluffad jag blev. När jag idag tänker på episoden är jag framför allt fascinerad över hur subkulturer kan finnas och frodas mitt ibland oss, utan att vi har en aning om dem — det som är självklart för den ene kan vara främmande eller helt okänt för den andre, utan att de vet om det.