Ett genomgående mantra i kinesisk politik är att inte låta sig hunsas. Sådant har man haft många och långa erfarenheter av.
När de imperialistiska stormakternas hantering av "Asiens sjuke man" ska illustreras används ofta bilden ovan. Den ritades i slutet av 1890-talet (den engelska texten på Wikipedia anger 1898, de tyska och franska är mindre exakta) av en okänd fransk förmåga. Där finns många detaljer som är lätta att missa. Därför tänkte jag ta upp dem.
Vilka sitter runt pajen? Från vänster är de drottning Victoria (Storbritannien), Vilhelm II (Tyskland), Nikolaj II (Ryssland), Marianne (Frankrike) och en anonym japan.
Victoria hade lika gärna kunnat avbildas med kniven i pajen. Storbritannien hade 1841, under första opiumkriget, försäkrat sig om ön Hong Kong. Då användes den inte till något särskilt. Men britterna hade tydligen öga för läget, och skulle så småningom utnyttja det på bästa sätt. (Att samla på goda hamnar och strategiska tomter utmed världens kuster var britternas främsta gren, vilket märks än idag.)
Tyskland var den mest udda fågeln i sammanhanget. När andra länder flockats kring Afrika hade von Bismarck dragit sig; Tysklands framtid låg i Europa, menade han. Sedan ändrade han sig, men då hade de bästa bitarna redan delats upp. Nu ser vi Vilhelm II sätta kniven i en bit kallad "Kaio-Tchéou". Kiatschou var ett tyskt område i Kina, lite som ett tyskt Hong Kong. Sedan två missionärer mördats hade tyskarna medelst lite kanonbåtsdiplomati försäkrat sig om området (på ett hår när, och under viss förvirring; läs på Wikipedia: Kiatschou Bay concession#German acqusition). Det överlämnades till dem 1898 på 99 år, samma år som britternas innehav av Hong Kong fick samma tid. Kiatschou var förresten betydligt större: 7650 km² med 1,2 miljoner invånare, hundra gånger större än det första brittiska Hong Kong. — Området erövrades av Japan under första världskriget, och blev så småningom kinesiskt. Fram till 1937 ... Men det är en annan historia.
Vilhelm och hans mormor Victoria förefaller att diskutera någonting. Jag är osäker på vad, men det saknades inte precis diskussionsämnen i det spelet.
Nikolaj II sitter med en pajbit som fått heta Port Arthur. Ortnamnet kommer från en brittisk löjtnant som råkade ankra där 1856. Platsens strategiska värde insågs snart, och en starkt befäst hamn anlades. Den intogs 1894 av Japan men återlämnades kort därefter. Kina "upplät" 1898 — det året igen — Port Arthur till Ryssland. Så länge Ryssland funnits hade man önskat en rejäl, ostörd hamn ut mot världshaven. Det hade ordnats först 1860, med det fantastiskt avlägsna Vladivostok. Nu fick den staden en kompis i "trakten". — Idag heter orten Lüshunkuo. Den blev inte kinesisk förrän 1955.
Bakom Nikolaj ses Marianne. Frankrike var inte direkt inblandade i uppstyckandet av Kina men [korrigering: Förvisso tog även Frankrike för sig i Kina!] hade naturligtvis koll på läget. De var Rysslands enda och otippade vän bland tidens stormakter: den ena var den mest konservativa och gammeldags, den andra den mest progressiva och moderna.
Japan sitter och funderar med svärdet intill. Man hade 1894–95 gjort en framstöt på Koreahalvön med lyckat resultat, och som sagt intagit Port Arthur. Nästa drag kom några år senare: En uppgörelse med Ryssland om Port Arthur med omnejd. Det gick också vägen.
Till sist några ord om den kinesiske ämbetsmannen. Åtminstone en detalj i skämtteckningens kliché är egentligen okinesisk, vilket är poängen: Hårpiskan var ett manchuriskt bruk som införts med hårt beivrande när den nya manchuriska Qing-dynastin på 1600-talet skulle visa vem som bestämde. Kinesiska huvuden skulle ha en manchurisk hårpiska eller gå förlorade. Och ämbetsmannens påfallande långa naglar är en gammal kinesisk sed som visar att han inte var en kroppsarbetare.
Kort efter teckningens publicerande utbröt en kinesisk reaktion av hunsandet: Boxarupproret, där en märklig sekt delvis uppbackad av den kinesiska staten angrep alla utlänningar i landet. Resultatet var det förväntade, måste man säga.
Guangzhouwan hette fransosernas motsvarighet väster om Hongkong på Kinas sydkust. Upprättades 1898. Se Wikipedia. Hade nog inte vetat detta om jag inte som liten frimärkssamlande gosse för många år sedan hittade ett frimärke därifrån.
SvaraRaderaI sammanhanget skall sägas att Kina inte bara är ett oskyldigt offer utan minsann hunsat stater i sin omgivning också. Låt vara att de etablerade härskarklasserna i omgivande stater vanligtvis vant sig vid föredrog att hunsas av kineser framför andra intressenter...
SvaraRaderaSkriv gärna om Knackfuss-teckningen också när du ändå är i farten.
Sensemaker
Oskyldiga folk vet jag inte om historien känner.
SvaraRaderaVIlken Knackfuss-teckning tänker du på?
Två petitesser: ”Frankrike var inte direkt inblandade i uppstyckandet av Kina” är direkt fel, men jag ser nu att det redan påpekats ovan. Kouang-Tchéou-Wan är den alternativa och dåtida stavningen.
SvaraRadera”Samma år som britternas innehav av Hong Kong fick samma tid”. I petighetens namn är det ju bara de ”Nya Territorierna” som detta gäler. Hongkong utökades i etapper, och de tidigare erövrade områdena hade britterna rent juridiskt inte behövt lämna över 1997.
Jag tänkte på den teckning som Wilhelm II beställde och gav till sin kusin Nikolaj II. Den som illustrerar "Gula Faran".
SvaraRaderaSensemaker