Telegramkoder II: Littlefield

Den 28 juli 1934 publicerade The New Yorker artikeln "Melancholy notes on a cablegram code book" av Jack Littlefield. Efter min utredning av företeelsen i Telegramkoder I tyckte jag att denna annorlunda beskrivning passade. (Det tyckte även David Kahn, som tog med den i The Codebreakers. För övrigt var 22 kap. i det standardverket huvudkälla för telegramkods-bloggposten.) Kodboken som Littlefield slår i är för övrigt Acme Commodity and Phrase Code, en spridd bok för kommunikation i allmänhet och affärskommunikation i synnerhet.

Varje gång jag får ett telegram i kod, känner jag samma härliga upphetsade känsla. Där ligger det välbekanta kuvertet på mitt skrivbord, med texten "Telegram: Brådskande". Jag river upp det och hittar inuti ett enda mystiskt ord: BIINC. Meddelandet kommer från kontoret i Venezuela. Jag omvärvas omedelbart av visioner av hemliga dokument, vackra kvinnor och farliga latinamerikanska intriger. Sedan tar jag fram min kodbok och hittar BIINC: Vilka hjälpmedel använder du för att lyfta tunga maskiner? Sådant kan vara mycket tärande.

Inte för att det är kodbokens fel. Den nyttiga volymen är full av intressanta meddelanden som mina korrespondenter av någon anledning aldrig skickar till mig. Jag har väntat i åratal på telegram som NARVO (Lämna inte dokumenten utan uppsikt), OBNYX (Fly genast), ARPUK (Personen är en äventyrare, ha ingenting att göra med honom) eller BUKSI (Undvik om möjligt att bli gripen), men de verkar aldrig anlända. Och ändå är de, om man ska tro på kodboken, exempel på sådant som dagligen sänds genom telegraftrådarna.

Naturligtvis utgörs inte alla kodbokens förslag av äventyr på den nivån. Våra telegrafanvändare verkar ha mycket att tänka på. I detta ögonblick står en förvirrad kund någonstans på vår planet och ställer frågan URPXO (Vad ska denna blandningsmaskin vara till för?); i staden bredvid kanske en generad kapten skickar budskapet ELJAZ (Will have to get bottom examined before proceeding [den översättningen satte jag inte ...]); samtidigt som en nybliven förälder förkunnar sin glädje i form av ett AROJD (Kungör födsel av tvillingar).

Men annars präglas kodboken av resignerad melankoli. Sidorna är fulla av dystra besked som ZULAR (Tyvärr allt för sant) och CULKE (Så illa som det kan bli), uttryck som bekräftas av de många katastrofer som väntar dess användare. Varje tänkbar malör har förutsetts och förberetts i en grupp med mörka koder. Från den jämförelsevis beskedliga AIBUK, som berättar att en ångpanna exploderat, till den katastrofala PYTUO (Kolliderat med isberg). Även den annars pålitliga posten tar del i det allmänna eländet. Våra brev, förutspås det, kommer att bli oläsbara, sedan skriften förstörts av vatten (SKAAE); och försändelser kommer att anlända i klibbigt tillstånd (HEHST). Det är verkligen ledsamt.

Inte heller kan kodböcker rekommenderas för läsning på sjöfärder. Även om de aldrig är muntra är de särskilt kusliga när de beskriver olyckor till sjöss; deras mörka beskrivningar har en otrevligt övertygande känsla för detaljer. Koder som exempelvis LYADI (Anlände med rensopade däck, livbåtar och skorsten bortblåsta och lasten förskjuten sedan vi mött en cyklon) räcker för att ge sjöfararen ett visst obehag. Och när han, några sidor senare, han stöter på den ännu dystrare UZSHY (Kroppen ligger nu i bårhuset) känner han sig märkvärdigt säker på likets identitet.

Sedan kommer vi till fartygets kapten, som vi är vana vid att tänka på som starka, tysta män — vakna, myndiga och alltid i tjänst. Kodbokens bild av honom är annorlunda och ganska nedslående. När vi gått igenom besked som Kaptenen förlorad överbord, Kaptenen går ej att finna, Kaptenen berusad, Kaptenen vägrar att lämna fartyget och Kaptenen galen, är det med påtaglig lättnad vi kommer till Arrestera kaptenen. Det verkar inte ha varit ett ögonblick för tidigt.

Men även om kaptenen undviker dessa faror, och fartyget klarar sig från stormen, har kodboken fortfarande andra faror i beredskap för den olycklige resenären. När som helst kan skeppet kapas av pirater (ENIMP) eller plundras av infödingar (YBDIG). Det finns alltid en risk att kaptenen får ett telegram med instruktioner att gripa alla passagerare (ZEIBI). Ännu mindre uppmuntrande är besked som IDDOG (Fartyg i hamn, hela besättningen har skörbjugg) och OAVUG (En epidemi med mul- och klövsjuka har brutit ut). Den enda ljusglimten är EWIXI (Mycket få fall av kolera).

Det kan dock inte förnekas att kodboken rymmer mängder av användbar information. Om du till exempel skulle behöva ister är koden du söker CHOOG. Flanellskjortor är GOLPO. Torskleverolja kallas GAHGU — ett särskilt fint ord, liksom FOOLP för skeppsskorpor. En järnklubba är givetvis en GAZEB, och koden för fotvärmare FREIZ. Vilken produkt du än söker så kommer du att hitta den i kodboken; här finns en lista med nästan tusen livsnödvändigheter, från arsenik till strutsfjädrar, från tändhattar till parasoller. Även dessa ting är dock behäftade med samma melankoliska känsla som genomsyrar hela kodboken, och resultatet är ting som ZOKIX (sjukliga träd) och GNUEK (gummi, något mögligt).

Men det är i korsreferenserna som kodboken når pessimismens höjdpunkt. Det är svårt att hitta lika ogrundad dysterhet som "Vrister: se Olyckor" eller "Huvudsakligt samtalsämne på börsen: se Misslyckanden".

Även om kodboken har såväl litterärt som praktiskt värde, så är det uppenbart att den är tänkt för folk som är mer världsvana än jag. Välmenande besked som DEOBI (Ett stort fältslag rasar här), PUMZI (Kan du skicka hästar och spannmål?) och EZUCZ (Kontakta Elephant Point för besked) är inte så användbara för mig. Men alla är långt nyttigare än YBTUA, som handlar om att till Mecka transportera pilgrimer — till gällande pris per person. Och även om jag beklagar att jag inte kan skicka ett meddelande som WUMND (Har alla skäl att tro att vi kommer att stöta på olja) så känner jag mig åtminstone säker på att jag aldrig kommer att skicka den mest fantastiska koden, AHXNO: Varit med om dödlig olycka.