Korrektur ...

... Heter det egentligen inte. Ett korrektur ser ut som det ska göra i tryck. Layouten är klar, texten har fått det typsnitt den ska ha, illustrationer har lagts in, osv. När man kommit så långt vill man hålla ändringarna små, så man inte behöver flytta runt på illustrationer, textrutor, kapitelbrytningar och allt vad det är.

Den pappersbunt som jag för ögonblicket arbetar mig igenom är ett manus. Bokens text är någorlunda färdigskriven, men är helt obearbetad i övrigt.

En redaktör på förlaget har gått igenom de knappt 50 kapitlen och lagt in ett antal — jag gissar på någonstans över tusen — förslag på korrigeringar och justeringar av alla de slag. Det är stort som smått: Lägg in ett kommatecken här, ta bort ett semikolon där, ändra bindestreck till tankstreck, felstavning, byt ordföljd här, flytta det här stycket dit, ta bort det här, byt plats på de här kapitlen, och så vidare, och så vidare ... Angivet med klassiska korrekturläsningskrumelurer, nedklottrade på arken (denna fas av bokproduktionen vill jag fortfarande köra analogt). Jag köper minst 9 av 10 förslag och lägger in dem i texterna på datorn.

När allt är klart skickar jag filerna till förlaget. Där tar layoutaren hand om dem och ger texterna form, typsnitt, illustrationer och allt vad det är.

Jag gillar verkligen att skriva böcker. Men det kan inte förnekas att man lätt blir något seg i den s k kolan av vissa moment. Och då är det här ändå bara första korrekturläsningen. När layouten är klar får jag se resultatet, och har då en sista chans att lägga in justeringar och korrigeringar (små, helst!) innan det hela går till tryck.