Vasaplatsen, 12 mars 1992

- Google Earth: Vasaplatsen, Göteborg. Byggnaden uppe t v hyser för Göteborgs universitet centrala funktioner. Platsens hållplats i hörnet mittemot.

På den tiden bodde jag i Biskopsgården på Hisingen. Denna torsdag morgon snöade det, stora långsamma flingor. Jag gick ner till hållplatsen och spårvagnen. Den skulle ta mig till Chalmers där en laboration i någon datakurs väntade.

Jag kom en bra bit. Men vid Vasaplatsen, ett par hållplatser från Chalmers, var det stopp. I vanliga fall skulle spårvagnen ha fortsatt uppför Aschebergsgatan (den går utmed bildens högerkant). Men föraren meddelade att ledningarna åt det hållet var strömlösa. Så alla fick gå av och fortsätta med andra medel.

På grund av strömavbrottet var det ännu mer folk på Vasaplatsens hållplats än en vanlig torsdagmorgon. En plats i väntkuren var inte att tänka på. Men jag träffade en kurskamrat som också var på väg till laborationen. Han hade trevligt nog ett paraply. Det snöade som sagt, inte särskilt mycket, men tillräckligt för att man hellre ville stå under ett paraply än under bar himmel. Vi ställde oss längst ut på hållplatsens refug, närmast korsningen.

I fjärran, uppåt Aschebergsgatans långa backe, hördes en siren. Jag hade varit lantis fram tills nyligen, och sirener var fortfarande ovanligt och spännande. Därför tittade jag uppåt backen. En smäll hördes från samma håll, ganska dov och kraftig. Vad var det? Och så small det till igen. Nu var det definitivt något som pågick. Men vad? Jag stirrade uppåt backen.

Nu dök en polisbil upp i synfältet. Och så en spårvagn. I efterhand retar jag mig på att jag var så trögtänkt. Jag noterade inte att det var spårvagnens baksida som var vänd mot oss. Inte heller att den gick på fel sida. Jag tänkte inte ens på att den enda anledningen till att jag alls stod på Vasaplatsen var att spårvagnarna ju för tillfället inte kunde gå utmed Aschebergsgatan. Så vad gjorde en spårvagn på Aschebergsgatan? — Var en tanke jag inte tänkte. Polisbilen med blåljuset var det som fångade min uppmärksamhet.

Spårvagnen rullade neråt och kom så småningom fram till korsningen. Där svängde spåret, inte mycket men lite. Spårvagnen svängde däremot inte alls. Den hoppade upp på asfalten och fortsatte i full karriär, rakt mot hållplatsen som nu bara var några tiotals meter bort. Att den gick bra mycket fortare än vagnar brukar göra hade jag inte heller tänkt på. Sådant är ju också svårare att se när man står rakt framför fordonet ifråga.

Men om jag dittills varit generande dålig på att lägga ihop två och två tänkte jag nu desto effektivare. Vilket var hälsosamt och bra. Utöver det uppenbara — att en skenande spårvagn var på väg mot mig — insåg jag att den, när den slog i hållplats, bilar och hus, skulle svänga ut med ändan och fortsätta med bredsidan först. Varför jag var i akut behov av att flytta på mig tillräckligt långt.

Jag vände mig till vänster, mot Vasaplatsens gräsplätt, och sprang. Bakom mig hörde jag spårvagnen drämma in i huset. Jag minns inte hur det lät, det starkaste ljud jag någonsin hört; jag bara registrerade att det small till.

När jag kommit tillräckligt långt stannade jag och vände mig om. Och konstaterade att jag hade haft rätt. Spårvagnen hade svängt ut och svept sina femtio ton över hållplatsen, över allt och alla som fanns där. De som stod inpackade i väntkuren hade inte haft en chans att komma undan, eller ens inse vad som pågick. Ett antal bilar demolerades i olika grad. I en av dem spräcktes tanken; bränslet forsade fram och började brinna. Den morgonen dödades tretton, skadades 29.

Jag och min kurskamrat klarade oss med blotta förskräckelsen. Hans paraply blev kvar på platsen; det hade hamnat under en taxi som spårvagnen dragit med sig. Smällarna jag hört var först polisbilens försök att knuffa undan taxin, därefter när spårvagnen slog in i taxin.

Wikipedia: Spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen i Göteborg (1992)