Palumba

Hörde om en tjej som varit nere i Malmö för någon simgrej. I hennes grupp fanns det en kille (som var svart och pratade grov skånska). Han presenterade sig som Palumba. Varje gång folk frågade honom saker avslutade de meningen med "Vad tycker du, Palumba?" och han blev jäkla förbannad. Till slut stod han inte ut och skrek "Jag heter faktiskt Per Lundberg!" (På skånska, alltså ...)

För några år sedan var en kompis på ett föredrag där publiken ombads hälsa på sina grannar. Därefter skulle alla presentera sig för föreläsaren med att säga sitt eget namn och så namnet på personen intill. Min kollega satt bredvid en mörkhyad man som hon glatt hejade på. När det var hennes tur så sade hon "Hej, jag heter [namn] och det här är Palumba!" med en gest mot den andre. Han såg lite förvånad ut, så hon provade igen: - Ja, eh ... Det här är ... Paloombah. Mannen såg ännu mer tvivlade ut. Min kollega blev nervös och försökte då att artikulera tydligt och uttala orden långsamt: — Du Kanske Själv Vill Säga Hur Man Uttalar Ditt Namn? Mannen fick mikrofonen, harklade sig, lätt irriterat, och sade på perfekt, grov skånska: — Jag heter alltså Per Lundberg

- Nätet x 2

Denna berättelse finns i myriader varianter. Har någon av dem hänt? Varför inte. Dialekter och förväntningar — vad man hör och tror sig höra — är ju verkliga fenomen som kan ställa till det på alla möjliga sätt. Men däremot tror jag inte ett ögonblick på att alla versionerna har inträffat.

Om historien bygger på en verklig händelse har den det gemensamt med bra många vandringssägner. Kanske den justerades redan från början för att bli såpass bra, kort och lättbegriplig? Det är klart att den sprids, och justeras (ytterligare) på vägen.

Det är förresten det som verkligen kännetecknar en vandringshistoria: Inte att den är osann i grunden (en vandringshistoria kan mycket väl bygga på en helt sann händelse) utan att den vandrar, och under sina vandringar ständigt anpassas till det sammanhang där den återges.