Anden i Yozgat

I bloggposten Ett brev till Tighnabruaich tog jag upp en episod med Sir Henry och hans krigsfånge till son. När jag letade efter lite kringdata om herrarna fann jag att den senare, Elias Henry, skrev en bok om sin tid i lägret: The Road to En-Dor (1919). Länken går till excellenta gutenberg.org där boken finns utlagd, med illustrationer och allt. Jag läste några rader i förordet och insåg omedelbart att jag gjort ett fynd av första magnituden, och det av en helt annan art än jag tänkt mig.

Spiritualism enabled us to kill much empty and weary time. It gave "True Believers" satisfactory messages, not only from the world beyond, but also from the various battle-fronts — which was much more interesting. It enabled us to obtain from the Turks comforts for ourselves and privileges for our brother officers. It extended our house room, secured a Hunt Club for our friends, and changed the mind of the Commandant from silent and uncompromising hostility to a post-prandial friendliness ablaze with the eloquence of the Spook.

- Elias H. Jones, The Road to En-Dor

Sedan Jones med kamrater förlorat första slaget vid Kut (i dagens Irak) våren 1916 hade de blivit krigsfångar i osmanska riket. Så småningom hamnade de i ett läger i staden Yozgat (i boken stavat Yozgad), djupt inne i Turkiet (vilket försvårade rymningar mer än vakter eller murar). Behandlingen var hård men, som jag förstått det, i stort sett korrekt. Det allra största problemet var tristessen. Man prövade på alla möjliga sätt att fördriva tiden. Så småningom fick de ett tips på en syssla som dessutom låg i tiden: Anden i glaset.

(Vad bokens titel beträffar så berättas i 1 Sam 28 hur Saul besöker en häxa i byn En-Dor och genom henne får kontakt med andevärlden.)

Vid den här tiden togs spökprat och spiritualism på ett större allvar än kanske någonsin förr eller senare. Att miljoner unga män ryckts bort i kriget bidrog till en blomstrande marknad för de som inte tvekade att utnyttja anhöriga som kunde ge vad som helst för en kontakt med de döda. Och folk som Sir Oliver Lodge (bloggposten Konsten att läsa tankar) och Sir Arthur Conan Doyle forskade, eller "forskade", i ämnet, efter förmåga och med största allvar. (Båda dessa förlorade för övrigt en son i kriget; på den tiden saknades det söner, fäder och bröder i varje stad, by och familj över det mesta av Europa och lite till.)

Jones verkar inte ha haft några större erfarenheter av spökprat när han först lade fingret på glaset. Icke desto mindre insåg han snart vad det hela gick för. Hans många observationer är fullkomligt moderna och hade kunnat tryckas hundra år senare utan att någon höjt ett ögonbryn. Några spridda citat:

It was extremely interesting from a psychological point of view to notice how the basic idea that they were conversing with some unknown force seemed to throw men off their balance.

... One witness who believes that what he says is true [...] is worth ten of a conscious liar in any Court of Law.

For it must always be borne in mind that a medium can have no more valuable asset in his sitter than a theory of spooking, and the more ill-defined, tortuous and confused that “theory” may be, the easier it becomes to hoodwink its exponent.

- Elias H. Jones, The road to En-Dor

Boken är dessutom kryddad med Jones torra brittiska humor. 

Tra bo dŵr y môr yn hallt
A thra bo ’ngwallt yn tyfu
A thra bo calon dan fy mron
Mi fydda ’n fyddlon iti

- En walesisk schlager — Jones behärskade språket — som fick tjänstgöra som tungomålstal

Vid ett tillfälle utövade Jones och en kamrat även tankeläsning à la Truxa: den ene fick prylar från publiken som den andre, med förbundna ögon, identifierade. Det gjordes, som alltid, genom de ordval som den förste använde: "Vad är detta?", "Vad har jag här? Fort!" osv. Arbetet med att bemästra denna code sammanfattar Jones som följer:

... Perfection in the use of the code involves a good deal of memory work and constant practice. Nothing but the blankness of our days in Yozgad and the necessity of keeping our minds from rusting could have excused the waste of time entailed by preparation for a thought-reading exhibition. It is hardly a fitting occupation for free men.

Om boken bara hade utgjorts av det ovan nämnda hade det varit vackert så. Men Jones berättar vidare om hur han och kumpanen Hill fick nyckelpersoner bland lägrets personal att bli troende och börja lyssna på the Spook. Vilket öppnade helt nya möjligheter.

We were no longer utterly and entirely under the orders of the un-get-at-able Turk. We had the Spook as an ally, and the Spook could make the Commandant sit up.

I began my experiments in spiritualism with a perfectly open mind, but from the time when the possibility of escape by these means first occurred to me I felt little concern as to whether communication with the dead was possible or not. 

Det mesta av boken beskriver den omsorgsfullt uttänkta skröna som Jones och Hill konstruerade och försiktigt matade kommendant och andra med. Den rekommenderas varmt.

En historisk dimension som Jones bara nämner helt kort — det är många trådar ändå — är vad som nyligen hade timat i Yozgat, och varför staden hade så många tomma hus. Det berodde på att de flesta invånarna varit armenier. När krigsfångarna flyttade in hade folkmordet just dragit förbi.

*

Jones vägrade att gå in på den mediala kungsvägen: Att inbilla folk att de har kontakt med sina döda anhöriga. Det ville han inte utsätta sina kamrater för. Detta kommenterar han i en bitvis kylig, bitvis frätande beskrivning av det mediala geschäftet som får avrunda denna bloggpost. Jag vet inte om jag någonsin läst något lika vasst i ämnet.

I know well that conversations with the dear dead are the every-day stock-in-trade of the average medium. It makes mediumship so much easier. Besides, for all I know, the medium may be genuine. And far be it from me to decry the efforts of eminent scientists to forge their links with the world beyond by any means they choose. They want to "break through the partition." In their effort they have perhaps every right to circularize the widows and mothers of those whose names adorn the Roll of Honour. To the scientist, a widow or a mother is only a unit for the purpose of experiment and percentage. To the professional medium she represents so much bread and butter. Assuredly these bereaved ladies should be invited to attempt to communicate with their dead husbands and their dead sons! The more the merrier, and there is no time like the present. We have a million souls just “gone over” in the full flush of manhood. The fodder of last year’s cannon is splendid manure for the psychic harvests of the years to come. Carry on! Spread the glad tidings! Our glorious dead are all waiting to move tables and push glasses, and scrawl with planchettes, and speak through trumpets, and throw mediums into ugly trances—at a guinea a time. There they are, "on the other side," long ranks of them, fresh from the supreme sacrifice. They are waiting to do these things for us before they "go on" further, into the utter unknown. Hurry up! Walk up, ye widows, a guinea is little to pay for a last word from your dead husbands, Many of you would give your immortal souls for it! Walk up, before it is too late. You may find, to begin with, they are "a little confused by the passing over," a "little unskilled" at the handling of these uncouth instruments of expression—the table, the glass, the trance. But be patient. They only need practice and will improve with time. Go often enough to the mediums, preferably to the same medium, and your dead will learn to communicate. And, above all, "have faith." It is the faithful believer who gets the most gratifying results.

- Författaren "Bones"