Bortglömda helg- och minnesdagar

Folk nu för tiden vet inte hur få helgdagar de har. Under senmedeltiden kunde över hundra av årets dagar vara helgade och arbetsbefriade (många lokala varianter förekom). Av alla dessa var det naturligtvis bara en delmängd som stack ut, fick egna traditioner och särprägel.

Här följer några minnes- och framför allt helgdagar som en gång firats mer eller mindre aktivt men som inte längre gör det. En del uppmärksammas på andra sätt än förr. Andra är tämligen bortglömda utanför de specialintresserades kretsar.

Många gamla helgdagar utmärks mer av namn än traditioner (utöver de närmast obligatoriska omnämnandena i bondepraktikan eller liknande, liksom ordinärt festande så klart). Som Petter Katt eller Per i stolen 22 februari, efter Petr. Cath. = Petrus Cathedraticus = Petrus i (biskops)stolen, till minne av när han blev biskop i Antiokia. Eller Siffermäss 15 februari, efter Sankt Sigfrid.

En annan specialare är marknadsdagar, vars samlade tyngd i gångna tider kanske rentav överträffade de kyrkliga högtiderna. I landets alla kalendrar stod när det var marknad i Kivik, Värnamo, Jokkmokk ... Då samlades folk från vida omkring, det handlades, festades, förlovades och slogs. Som lokala sekulära "helgdagar" skulle man utan vidare kunna klassa Hindersmäss (Henriks dag den 19 januari) i Örebrotrakten, Pålsmäss (Paulus 25 januari) i Hedemora, Oxhälja (första helgen i september) i Filipstad, och så vidare.

Den stora helgdöden

går inte att komma runt i en sån här sammanställning. Efter statskuppen 1772 genomförde Gustav III en mängd förändringar, i stort och smått. En på sitt sätt omvälvande var förordningen den 4 november "angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning". Då flyttades en rad helgdagar, som tidigare haft fasta datum, till söndagar. Andra helgdagar drogs in helt.

Tredje- och fjärdedag jul, påsk och pingst

var sex helgdagar som försvann. Även om indragna ledigheter alltid saknats så har jag inte sett att just dessa dagar fått särskild uppmärksamhet. Med ett undantag:

Menlösa barns dag

låg på fjärdedag jul, 28 december. Då mindes man gossebarnen Herodes lät döda i sin jakt på Jesus. "Menlös" betydde alltså "oskyldig". Så småningom började ordets tolkning att förändras, till "intetsägande" eller liknande. Därför ändrades dagens namn 2001 till Värnlösa barns dag. (I Finland har man behållit det gamla namnet.)

Fettisdagen

är väl inte bortglömd? Nej, men semlorna är det enda som återstår av något som länge var inte bara en viktig helgdag i sig utan höjdpunkten i ett större fastlagsfirande.

Fettisdagen är en i nya Stockholm nästan alldeles afglömd högtid. På salutorgen samt kanske i aflägsna magasin, d.v.s. bröd- och mjölkbodar, säljes ett och annat fastlagsris, utstyrdt med färgade fjädrar, men det hör nu till undantagen att risen användas [man piskade varandra med dem, hänvisande till Jesu lidande], och de skämtsamma upptågen på gatorna, som stundom urartade till slagsmål mellan gatpojkarne, synas nu mera icke till. Fastlagsnöjena för övrigt höras ej häller af. 

- Claës Lundin, Nya Stockholm (1890)

Bruket att uppmärksamma första t.o.m. sista fettisdagen förekom långt efter andra världskriget och nämns i bloggposten Fettisdagar.

Gångdagar

inträffade måndag-onsdag mellan bönsöndagen och Kristi himmelfärdsdag (som alltid är en torsdag). Då tågade folk runt på åkrar och ängar, bärandes helgonbilder, krucifix och slikt, för att rensa ut vintern, välsigna ägorna och försäkra sig om goda skördar. Först sedan de lediga dagarna försvunnit 1772 började detta uppenbarligen katolska bruk att demonteras på allvar.

En relaterad dag är gökdagen 25 april eller däromkring. Det var då som göken började gala, sades det, något som lämpligtvis uppmärksammades med en gökotta.

1 maj

är vår äldsta sekulära helgdag och inte ett dugg glömd. Men mycket långt innan den blev arbetarrörelsens dag var 1 maj känd för omfattande vårfestande (en hel del om detta på Faktoider: Första maj).

Jungfru Marie besökelsedag

inträffade den 2 juli (datumet har flyttats i modern tid). Besöket gjorde Maria, gravid med Jesus, hos släktingen Elisabeth, vars blivande Johannes döparen var något längre gången. (Det känns lite bakvänt att veckan efter Johannes födelsedag s.a.s. gå bakåt i historien, men så var det.)

Maria hade inte mindre än tre dagar tillägnade sig. Den utan tvekan mest kända idag är bebådelsedagen, då ängeln Gabriel berättade att hon var gravid; den har lika otippat som framgångsrikt blivit våffeldag, efter ett lätt förvrängt "vår fru". Rent kyrklig är numer kyndelsmässodagen, instiftad till minne av Maria kyrkogång/Jesu frambärande i templet, då man tänder ljus (som "kyndel" betyder).

Jag har inte hittat några konkreta svenska traditioner kopplade till besökelsedagen. Den verkar dock ha varit populär på kontinenten redan innan den blev festdag. Att påven på 1300-talet upphöjde statusen hade en högst påtaglig kyrkopolitisk orsak: Enigheten mellan Maria och Elisabeth var en förebild för tidens splittrade kyrka.

Sjusovardagen

har inte med klockslag utan antal att göra: I en saga var de sju sovarna tidiga kristna som överlevde förföljelse genom att sova i hundra år. Deras dag utmärktes i kalendern 1680–1901. I Sverige förknippas den mest med vädersiande och enstaka lustifikationer om sjusovare. I Finland var den desto större festdag decennierna kring 1900.

Mickelsmäss

eller Sankt Mikaels dag inträffar den 29 september. I bondesamhället var det en av årets viktigaste dagar, av flera anledningar: I jordbruksårets stora skarv hade tjänstefolk lov att byta jobb, de fick ut sina innestående löner och lite ledighet, gick på marknader och festade loss i allmänhet. Moderna försök att återuppliva Mickelsmäss har fokuserat på marknaden och skördefesten.

Gustav Adolfsdagen

den 6 november är numer en västsvensk angelägenhet: Man firar Göteborgs grundläggare och äter bakelser. Men länge firade man även i Stockholm, där stora folkmassor beskådade parader och sångkörer på torgen. Senare flyttades det fosterländska firandet till Karl XII:s 30 november, där det så småningom började associeras med mörkare krafter.

I Finland utsågs 6 november till Svenska dagen och uppmärksammas än idag, även om hjältekonungen glömts bort.

Skyltsöndag

hade länge en mycket speciell status, kanske allra mest i Stockholm: En viss söndag i advent såg butikerna till att göra det riktigt juligt och fint i skyltfönstren. Sedan gick folk runt i stan — det kunde vara stora folkmassor som det krävdes polismän att hålla ordning på — tittade och jämförde. Något handlade var det inte tal om eftersom det ju var söndag. Numer verkar skyltsöndagen endast leva kvar i NK:s julskyltande i Stockholm och Göteborg.