Om signaturer på nätet

Från ett tocket där "demo" som var en grej på i synnerhet 16-bitarsmaskinerna.

Under det glada 1980-talets sista år blev jag med modem och började hänga på BBS:er. Användarnamnet jag då valde var Staren Ett, STE (delvis inspirerat av en Kalle Anka-pocket; obskyra referenser är halva nöjet med de här nicken). Förkortningar/namn på tre bokstäver var en grej som jag först långt senare insåg kom från arkadspelen, de på bensinmackar och Liseberg, där high score-listorna tillät just så långa namn. Vem jag var var aldrig någon hemlighet. De bekanta som också hängde på BBS:er visste såklart, andra kunde få reda på det om de behövde eller så bara var nyfikna.

Framåt 1990-talet blev det Hexmaster som gällde. Det började ovanligt nog med att jag registrerade firma (det finns naturligtvis även en obskyr referens, fattas bara). Sedan blev det användarnamnet jag tog mig på forum. Inte heller nu var det någon hemlighet vad som stod i prästbetyget. Särskilt när ”Hexmaster” började ge ut böcker, diskutera dem och göra reklam för dem.

Sådana pseudonymer var självklarheter, inte hemligheter. Man dolde inte sin identitet utan framhävde den. Ett nick var, och är fortfarande på de flesta håll (det ska inte glömmas bort), en signatur, ett smeknamn och nom de plume.

Den föga okända signaturen H. hedrar bortgångne kollegan Jolo i DN, 2 maj 1974. Andra kolleger var Bang och Red Top. På Svenskan fanns Kajenn och Kar de Mumma, på Expressen Cello, och så vidare.

Sen … Kom sociala medier. Shortcut kan ha varit det första stället på nätet där jag fick använda mitt vanliga namn. Facebook var det andra. Och dit hittade ju så småningom även alla andra. Communities gick från subkulturer till att bli en del av samhället. Det som händer på Facebook och Twitter kan fortfarande vara angelägenheter inom kompisgänget, men kan lika gärna angå landet och världen.

Under de senaste åren har nätanonymitet dryftats. Ska man identifiera sig med ett smeknamn eller det som står i passet? För de många vars första nätställe var Facebook, och som därför alltid sett vanliga namn även på nätet, kan det kännas bisarrt att se ”fnuttan” och ”korvmoj78” diskutera försvarsbudgeten, eller att den senaste uppdateringen av Wikipedias artikel om Karl XII gjorts av ”Tournesol” (namnen delvis påhittade). Är det inte självklart att man ska framträda som den man är? Vill man inte stå för det man skriver?

Tja … Frågan är större än så. Även om man inte behöver bry sig om det minsta ifall man diskuterar/grälar/tjôtar med Kalle Kula i Bonnhåla eller någon annan person, så kan det vara desto viktigare om exempelvis ett hatiskt utspel görs av en uttråkad tangentbordskrigare, en partiledare eller någon som man tror sig känna väl.

Även om Facebook dominerar marknaden för sociala medier totalt, så är det och LinkedIn trots allt de enda större ställena där dopnamn är påbjudna (även om tagna namn och bottar naturligtvis förekommer). LinkedIn är speciellt, där är ju identiteten poängen. För företaget Facebook är det viktigaste att ha koll på våra åldrar, bostadsorter, jobb, intressen med mera, eftersom det är det man lever på i form av målgruppsanpassad annonsering. (Jag vet inte riktigt varför man måste framträda med eget namn på Facebook – kanske för att undvika mer än ett konto per person? Eller för att kontot ska bli mer ”jag”, med korrekt ålder, bostadsort och så vidare?)

Men varför borde man heta som man heter på exempelvis Twitter? Det finns en poäng, som främst beror på att dagens sociala medier som sagt inte är gårdagens. Å andra sidan kan det finnas i en poäng att folk framträder anonymt – det som ibland är ett minus är oftast oviktigt, ibland rentav ett plus. Och om inte annat har folk alltid gillat smeknamn.

Detta är, som rätt ofta på denna bloggen förresten, inget ställningstagande, utan ett försök till beskrivning av hur det blivit som det blivit. Deskriptivt, inte normativt.

/Staren Ett AKA Hexmaster AKA @faktoider AKA Peter Olausson