Automater: Snabbmat 1900

Automat på Drottninggatan 88, Stockholm

Snabbmat ses allmänt som något som hör senare delen av 1900-talet till. Men för drygt hundra år sedan kunde man i Sveriges större städer äta minst lika snabbt som idag.

matställe, där gästen själf serverar sig ur sådan för ändamålet konstruerad apparat. Sådana matställen, automatrestauranger, hafva i senaste tid med stor framgång inrättats i flera storstäder.

- Nordisk Familjebok (1904): Automat

Automatisches Restaurant i Karlsruhe 1903

När man kommer in i en automatrestaurang så möts man inte av någon personal. Ingen vaktmästare, ingen hovmästare, ingen servitris eller kassörska. På en vägg finns en mängd luckor med myntinkast. Bakom luckorna finns mat av olika slag. Välj vad du vill äta, lägg in erforderliga mynt, öppna luckorna och ta ut dina smörgåsar, kotletter, stuvningar, grötar eller vad du nu vill ha. För drycker finns ett antal kranar med myntinkast. När du försett dig så sätter du dig vid ett bord (placeringen är fri), äter och dricker. När du är klar så lämnar du lokalen. Det är allt. Den enda personal som besökarna under normala omständigheter kan skymta är de som då och då dyker upp för att hämta disk. Snabbt, billigt (ingen dricks!) och effektivt.

Bakom kulisserna: Produktionen å Djurgårdsautomaten, Allmänna gränd (intill Gröna Lund)

I det längsta vägrade jag tro att det fanns mänskliga varelser innanför automaterna. Jag ville tänka att de var enbart "automatiska". Jag föreställde mig att bakom den förnicklade fondväggen med dess luckor skötte arbetet sig självt.
Ända till den dag då ett rött, svettigt ansikte stack fram i den halvcirkelformade luckan i väggen och frågade om mina förti öre betydde bräckkorv eller risgrynsgröt. Det var samma pris på bäggedera.
Jag fick en chock.

- Ivar Lo Johansson

Automaterna såg dagens ljus i Berlin 1895. Till Sverige kom de 1899. Då öppnade åtminstone fem stycken i Stockholm, Göteborg och Malmö. Här en beskrivning av den allra första, i hörnet av Drottning- och Karduansmakaregatorna i Stockholm:

I lokalen, som är inredd med solid elegans, upptages inre långväggen af den stora marmorbuffet, i hvilken automaterna äro anbragta och som består af 3 afdelningar. 1) den egäntliga restaurangen med smörgåsar à 10 öre, kallskuret à 25 öre och s.k. säxor [här: smårätter] à 50 öre, 2) öl- och vinutskänkningen, med 5 öl- och 4 vinkranar, samt 3) konditoriafdelningen med bakvärk, té, buljong, choklad och kaffe.

- Aftonbladet återges i Jämtlandsposten den 15 september 1899

Som mest fanns ett 60-tal automater i Stockholm, ett 15-tal vardera i Göteborg resp Malmö, samt en mängd enstaka lite varstans. Statusen var högst när företeelsen var ny och spännande. Bland de första kunderna fanns kontorister och biträden med korta lunchraster, i synnerhet kvinnor för vilka vissa automater hade särskilda avdelningar; annars gick det inte an för dem att vistas ensamma på lokal.

Det förekom även att rätter lagades på beställning istället för att varmhållas. Då börjar de likna vår tids "snabbmat", där rätterna och valmöjligheterna blivit så många att individuellt hopplockade burgare etc blivit regel istället för undantag.

Under senare delen av världskriget måtte ransoneringar ha trasslat till affärsmodellen. Då hade nyhetens behag ändå börjat gå över. Efter kriget övertogs automaterna av (citerar Ivar Lo igen) "arbetare, gatflickor i försvarlig ålder, sena nattvandrare med våta skor som satte fotspår på golvplattorna, violinister med fioler men utan någon att spela för". Då behövdes inte längre de särskilda automater för "arbetsklassen" som nämns i artikeln från 1899. Vart kontoristerna m fl, vars lunchraster väl inte blivit längre, tog vägen framgår inte.

Det framgår heller inte när automatrestaurangerna försvann. Jag får intryck av att det inte gick snabbt men långsamt, att de sakta minskade i status, antal och betydelse under 1930-talet. Det känns inte som någon vågad gissning att andra världskrigets ransoneringar utgjorde dödsstöten. Den sista automaten i halvfart, så att säga, var Wega i Öresundshuset, Malmö. Den tjänstgjorde som ölkafé fram till 1961, då inredningen överlämnades till stadens museum.


Christian Kindblad: Automatrestauranger — ett snabbmatskoncept från 1890-talet, Kulturarv Malmö 24 augusti 2011
Johan Lindberg: Automatrestauranger – för mer än 100 år sedan, SvD 31 maj 2016
Wikipedia: Automatrestaurang