Udda fynd i dialekter

På Tjörn, ön med stenarna där barn jag lekt, finns ännu rester av en finfin dialekt med rötter djupt ner i historien. Nyligen uppmärksammades ordet bockenoll. Det avser något oerhört hårt och används i uttryck som "hart sum bockenoll". Varifrån kommer det? Den allra första tanken är att det rör sig om en forn- eller rentav runsvensk glosa som överlevt. Men icke så i detta fall. Det är det tyska ordet Pockenholtz som av någon anledning lånats in vid något tillfälle. "Djävulsträ" kommer från Sydamerika och är ett av de hårdaste och tyngsta träslag som finns. Det har bland annat använts till lager för propelleraxlar; den marina kopplingen ligger bra till när etymologin för bockenoll ska redas ut. Men att forska i ord för sådana här delmängder av svenskan kan vara ännu betydligt svårare än "vanliga" etymologier, som förvisso inte behöver vara enkla någonstans.

Det är lätt att tänka sig dialekter som förvanskade varianter av svenskan, där orden fått annorlunda uttal och där vissa karakteristiska uttryck formats. Men man kan lika gärna betrakta dialekter som egna, självständiga språk (särskilt som varje naturligt språk började som en dialekt). Till exempel kan ord och fraser vid behov lånas in från vilka språk som helst; de behöver inte passera någon akademi, klarspråksmyndighet eller redaktion för rikstäckande media. Och orden behöver heller inte spridas vidare, om grannarna inte tycker sig ha behov av dem. Å andra sidan behöver inte många tycka att ett ord är användbart för att det ska ta de förunderligaste hopp genom landet; jämför t ex bamba, allmänt uttryck för skolbespisning i västsverige, som även finns i Kiruna, av någon anledning.