2019-08-04

När de stora var små

Om Oliver Cromwells liv innan han fyllde 40 vet vi inte mycket, men lite. Det finns några få belagda fakta bevarade om honom och hans familj, som var en mindre bemedlad gren av en förmögen släkt.
Vi vet däremot inte om Oliver som bebis rövades bort av en apa som släpade upp honom på taket till huset.
Eller om han i tioårsåldern gav sig på en jämnårig pojke som besökte Hinchingbrooke i sällskap med sin pappa och som sedemera skulle bli kung av England som Karl I. 
Eller om han spelade kung i en skolpjäs, snubblade på sin egen mantel och tappade kronan.
Eller om han som barn räddades från att drunkna av en ung präst som många år senare skrek till honom att han önskade att han (prästen) hade låtit den unge gossen Cromwell drunkna. 
Allt detta är historier som började berättas redan under Cromwells livstid och envist levde vidare i biografierna men helt saknar stöd i de historiska källorna.
- Daniel Rydén: Historiens tyranner (Historiska media 2015), s 61

Den här sortens anekdoter från märkvärdiga människors barndom är en fin genre. Ibland är poängen att personliga egenskaper, som så småningom ska forma historien, ger sig tillkänna på ett mycket tidigt stadium. Andra gånger snuddar episoderna vid det profetiska. Som när lille Oliver ger den lille prins stryk, som han som vuxen kommer att medverka till att avsätta och avrätta. (För överskådlighet har jag delat upp Rydéns text i stycken.)

Sådana här berättelser är som regel kalkerade på varandra. Som till exempel bortrövandet av en apa. En gång i tiden var det populärt att berätta mer eller mindre sanna eller sannolika historier om djur som drog iväg med barn (se t ex Faktoider: Örnflickan). Ibland var det de rika och mäktigas barn som kidnappades. En direkt motsvarighet till vad som berättas om Cromwell handlar om Ludvig IV, som långt innan han blev tysk-romersk kejsare skulle ha gjort en ofrivillig tur upp på ett torn som sedan dess kallats Aptornet. Att tornet på Der Alte Hof i München byggdes nästan 200 år för sent är en detalj som inte talar för att episoden verkligen hänt Ludvig. Och den har heller inte hänt Cromwell.

I Sverige ligger Gustav Vasa väl till i genren. Bara en sådan sak som att han torde vara den enda svenska monark som sägs ha fötts med segerhuva, dvs med fosterhinna på huvudet, vilket tolkats som ett strålande tecken. Eller när han valdes till hövding av sina lekkamrater på Tre Kronor, vilket uppmärksammades av kung Hans med en klapp på huvudet och en sentens: "Än bliver du en märkelig man i dina dagar, om du får leva!"
Berättelsen om leken på slottet är en antik anekdot som har förtalts om många olika personer i olika tider och länder; mest känd är den säkert på tal om den store Cyrus i Persien.
- Alf Henrikson, Sveriges historia I (1963), s 206

Eller när Gustav kom ihop sig med sin (danske) lärare, och förklarade för denne att han tänkte slå "juten", dvs dansken, på näsan. Läraren gav lärjungen en avbasning. Då drog han svärd och drev det genom sin lärobok under det käcka ropet "Hej! Jag tör giva dig och din skola tusan!"

Sådana berättelser fanns det fullt av i historieböcker som Olof von Dalins och Anders Fryxells. De gav färg och liv åt historiska skeden och personer, de var lätta att komma ihåg, och de stimulerade intresset. Det är därför inte så konstigt om en och annan lever kvar än i våra källkritiska dagar, där vi oftast har förmågan och viljan att skilja sant från osant.

3 kommentarer:

  1. Jag är säker på att även Gustav II Adolf och möjligtvis Kristina sägs ha fötts med segerhuva

    SvaraRadera
  2. Jag har hört att det var en kniv som Gösta Eriksson körde i boken. Det verkar mera sannolikt för mig. Men om hur många har det berättats?

    SvaraRadera
  3. Pölsa: Definitivt Kristina - vi har uppgiften från henne själv, för vad det är värt. Det visste jag ju, hade bara glömt bort det... G2A tror jag däremot att jag inte kände till.

    Historien förekommer med både kniv och svärd. Känner inte till att den berättats om fler.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.