Episoden återfinns i två källor, Quintus Curtius Rufus och Plutarchos. Hos båda har den en annan poäng: Det är inte en krigslist för att lura fienden utan propaganda för att ge intryck hos eftervärlden.
Efter flera år och otaliga hårda strider har härtåget nått Indien. Trupperna har troget vandrat så långt, men vid floden Beas sätter de stopp: Nu får det vara nog. Alexander inser till slut att han inte kan övertala dem längre. Men han vill markera den plats där han tvingades vända så att eftervärlden aldrig skulle glömma bort världens störste krigsherre:
[...] resorting to many deceitful and fallacious devices for the enhancement of his fame. For instance, he had armour prepared that was larger than usual, and mangers for horses that were higher, and bits that were heavier than those in common use, and left them scattered up and down. Moreover, he erected altars for the gods, which down to the present time are revered by the kings of the Praesii when they cross the river, and on them they offer sacrifices in the Hellenic manner.- Plutarchos, The Life of Alexander (VII 62)
Man kan tänka sig att den överdimensionerade rekvisitan var tänkt att avskräcka indiska trupper från att leta sig västerut. Men så beskrivs inte det hela i källorna. Och framför allt letar man förgäves i källorna efter den episod som förekommer idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.