I Det hemliga vapnet/L'Affaire Tournesol (1956) stöter Tintin och Haddock på en viktig ledtråd i un ouvrage américain: Leslie E. Simon beskriver i German Research in World War II "sound used as a weapon". Det var ett av otaliga spår, det ena desperatare än det andra, som tyskarna försökte sig på under kriget, särskilt mot slutet då Wunderwaffen blev ett ständigt inslag i propagandan mot såväl de egna som fienden. Men vi lämnar ljudspåret åt Tintin och fokuserar på en annan konstruktion.
Boken finns på riktigt. Den gavs ut redan 1947 och är en tidig analys av den märkliga värld som den avancerade tyska utvecklingen under kriget var (originalet betingar för övrigt synnerligen goda priser). Omslaget är som synes korrekt återgivet hos Tintin, så när som på hakkorset som togs bort.
Det som främst fångar ögat är den lätt stiliserade men direkt igenkännbara raketen V 2. Den bär samma rödvita rutmönster som den raket som några år tidigare tagit Tintin & co till månen och tillbaka (jag nämner detta i bloggposten Rutiga raketer.)
Men vad är den andra farkosten på omslaget, den med eller utan hakkors? Den är långt mindre känd än V 2, trots att den är lika fascinerande. Den är också ett förträffligt exempel på hur märkvärdigt intensiv utvecklingen av Wunderwaffen var ända in i det sista, när kriget och allt det medförde gjorde arbetet svårare och svårare. Den är även ett förträffligt exempel på hur långt framme tyskarna kunde vara. Att den inte nämns med ett ord i Simons bok torde bero mindre på författaren än på censuren. För 1947 var det tekniska och politiska läget sådant, att USA inte ville att Sovjet skulle få reda på för mycket av de bitvis underbara ting man funnit i Tyskland.
T.v.: Oberleutnant Sieber får instruktioner inför testflygningen av ingenjör Bachem; scen i militärmuseet vid Lager Heuburg. T. h. en faktisk Natter som lyfter; faktiskt foto från ett tidigare tillfälle.
Bachem Be 349 Natter (snok) var ett raketflygplan utvecklat i krigets sista halvår för att bekämpa det allierade bombflyg som utgjorde ett stort och växande problem för Tyskland. I korthet var idén som följer: När larmet om inkommande bombplan går så rusar ett antal piloter till sina Natter. De sätter sig i varsitt raketplan som sedan avfyras vertikalt upp till rätt höjd. Det tar bara någon minut och sköts med automatik. Sedan tar piloterna kontrollen över sina farkoster — hur mycket kontroll det nu var frågan om när bränslet tagit slut. De glidflyger så gott de kan mot fiendens plan, och när de kommit tillräckligt nära avfyrar de varsin raketsalva. Hela beväpningen utgjordes av 24 raketer som satt i nosen och avlossades på en gång. Sedan har de gjort sitt. Raketplanet delas: Den främre delen lossas, piloten hoppar ut, varpå fallskärmar tar honom och bakdelen av Nattern till marken.
En ensam Natter skulle inte ens ha en teoretisk möjlighet att ställa till det för de allierade. Men tanken var att skicka upp hela svärmar. Vilken effekt sådana hade kunnat få är en öppen fråga. Nu kom man aldrig så långt. Men det är talande att man faktiskt fick till en bemannad provflygning. Den 1 mars 1945, bara åtta månader efter att man först fick idén till det hela, lyfte den 22-årige Lothar Sieber i en Natter – det var förresten den allra första gången som en bemannad raket startade vertikalt. Upp gick det bra, sedan krånglade något, och det hela slutade med en krater med Oberleutnant Sieber i småbitar. Efter den misslyckade provflygningen, och med tanke på läget, lade SS ner utvecklingen. (Luftwaffe hade fått första tjing men inte ens de var så desperata.)
Idag finns det en enda känd bevarad Bachem Natter i original. Den är i Smithsonians ägo men visas inte för publik.
Den helt utan jämförelse mest spridda bilden av Bachem Be 349 Natter är den vi ser på omslaget till Simons bok, och som återges i Det hemliga vapnet. Men vad är det vi egentligen ser? Bilden bygger på ett fotografi av en beslagtagen Natter som lagts på en släpkärra. Kärrans hjul har av någon illustratör uppfattats som en del av Natter, som ett överdimensionerat landningsställ, trots att det var en del av själva konceptet att Natter inte hade en tillstymmelse till landningsställ. Så blir det lätt med hemliga och hemligare vapen: De skärvor av information och desinformation som sprids missuppfattas lätt, av samtliga observatörer.
För mer läsning om Bachems förunderliga Natter, se Wikipedia (eng.): Bachem Ba 349 eller ännu hellre standardverket av Brett Gooden, Projekt Natter: Last of the Wonder Weapons (Ian Allan Publishing 2006). Och här en filmsnutt där man får se liberated Natter, inklusive den som odödliggjorts hos Simon/Hergé: Captured German Secret Weapons: Bachem Ba 349 Natter and Ruhrstahl X-4 (May 1945).
Chapeau för att du tog originalet på franska av Tintin - men du kanske inte vågade annat då du vet att jag tittar in här då och då.
SvaraRaderaMVH
Hans
Bonjour, monsieur - jag hade kört Tintin i original ändå. :-)
SvaraRadera