Galilei hade 1610 upptäckt Jupiters fyra största månar; de första himlakropparna man sett som varken kretsade kring solen eller jorden. Och 1645 sade sig Francesco Fontana ha upptäckt en måne kring Venus.
Nu är Fontana inget tyngre namn i astronomihistorien. Han är exempelvis inte i närheten av Giovanni Cassini. Denne såg 1672 något som skulle kunna vara en måne vid Venus. Han var professionell nog att vänta på en bättre observation innan han kungjorde upptäckten. Det dröjde till 1686. Därefter sågs månen då och då, vid flera tillfällen av en rad olika astronomer. Cassini uppskattade dess storlek till en fjärdedel av Venus diameter, och Lagrange räknade ut att dess bana var vinkelrät mot Venus.
Dansken Christian Horrebow var 1768 den siste professionelle astronomen som "såg" månen – eller vad han nu såg. Därefter var den försvunnen. När teleskopen blev allt bättre borde den inte särskilt lilla månen kring den ljusa grannplaneten ha blivit allt lättare att upptäcka. Men tvärtom var den spårlöst försvunnen.
Jean-Charles Hozeau föreslog 1884 att månen i själva verket var en liten planet som då och då observerats i "närheten" av Venus. Han gav den namnet Neith efter en tidig egyptisk gudinna. Andra förklaringar var tråkigare. Kanske "månen" var blänk från den starkt lysande Venus. Eller så hade man sett stjärnor som Venus händelsevis passerat, och tagit dem för en helt annan sorts himlakropp.
Venus måne är inte alls lika känd som miniplaneten Vulcanus (som i själva verket var relativistiska effekter på Merkurius bana) eller planeten X (som inte var Pluto utan ett vanligt hjärnspöke). Det kan bero på att den, som så ofta, inte utgör en del av en intressant berättelse. Den var helt enkelt ett misstag.
Wikipedia: Neith (hypothetical moon)
Astronotes: 8 Phantom Moons and Planets
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.