Nu stannar filmen. En man går upp på scenen – det är skådespelaren som spelar herr Novak. Han frågar oss biobesökare vad han ska göra. Ska han släppa in unga grannfrun eller inte? Varje besökare har två knappar framför sig, en grön och en röd. Vi röstar genom att trycka på den ena eller andra. Omröstningen avslutas och det vinnande alternativet kungörs. Sedan fortsätter filmen i enlighet med det val vi röstat fram.
Världsutställningen i Montréal 1967 samlade miljontals besökare. Det mest uppmärksammade numret fanns i Tjeckoslovakiens paviljong: Radúz Cinceras Kinoautomat. Vid nio tillfällen under den timslånga visningen fick tittarna avgöra fortsättningen. Det var världens första interaktiva film (i en tidigare titel som ibland nämns var interaktiviteten i praktiken en ploj). Den blev välbesökt, mycket omskriven och ses idag som en milstolpe inom interaktiv fiktion.
Något som få om några besökare 1967 verkar ha upptäckt var att Kinoautomat byggde på en illusion. Efter varje val visades en "grön" eller "röd" snutt, med olika handlingar ... Till att börja med. Men mot slutet av snuttarna sammanföll handlingarna. Besökarna fick välja mellan samma alternativ i val 2 oavsett vad de valt i val 1, och så vidare. Filmen utgjordes inte av 1023 möjliga snuttar, utan 19.
Whether the audience was full of conscientious empathizers endeavoring to make the wisest choices for Mr. Novak or crazed anarchists trying to incite as much chaos as possible — the latter approach, for what it’s worth, was by far the more common — the end result would be the same: poor Mr. Novak’s entire apartment complex would always wind up burning to the ground in the final scenes, thanks to a long chain of happenstance that began with that naked girl knocking on his door. Cincera had been able to get away with this trick thanks to the novelty of the experience and, most of all, thanks to the fact that his audience, unless they made the effort to come back more than once or to compare detailed notes with those who had attended other screenings, was never confronted with how meaningless their choices actually were.- Jimmy Maher: A Full-Motion-Video Consulting Detective, The Digital Antiquarian 20 oktober 2017
Denna kraftigt beskurna interaktion var ofrånkomlig i sammanhanget. Att hålla reda på över tusen olika filmklipp hade varit en biografteknisk utmaning som kanske gått att lösa. Som det var behövde biomaskinisten bara hålla reda på två projektorer, en "grön" och en "röd", och täcka för den ena eller andra. Men det stora problemet hade varit att spela in sisådär hundra timmar film, och det för en experimentell visning (Kinoautomat fick 67 000 besökare på världsutställningen).
[Cincera] said that a couple years ago Czech television offered to broadcast Kino-Automat by simulcasting [så heter det] on two channels. The audience could chose by selecting between the two channels on their own tv set. He said no, that it would be a disaster. They pleaded with him, he said, and finally he gave in and they aired it. People called in and complained. "They felt cheated. I was right. It was a complete disaster" he smiled again.- Michael Naimark intervjuar Radúz Cincera, 26 maj 1998
När Kinoautomat och idén med interaktiv film hyllades så hyllade man en illusion. Här ett exempel från det FN-organ som bland annat arbetar med kultur. I sammanhanget framgår det att Cincera inte verkar ha varit främmande för att elda upp haussen och ge en bild av en närmast science fiction-artad skapelse.
The Kinoautomat extends its dimension to vast audience participation in the actual creation and direction of the story or plot of the programme by taking into consideration the thoughts, feelings and desires of each member of the audience attending the performance. This audience participation and direction is made possible through the use of the computer.- UNESCO (1968)
Någon dator var naturligtvis inte inblandad. Men det leder tankarna till många liknande visioner som gjorts sedan dess, inte om interaktiva filmer (en genre som aldrig blev något) men väl dataspel och liknande. I digitala produktioner går det att göra mycket, mycket mer, men inte hur mycket som helst. Man kan, för att jämföra med Kinoautomat, göra fler eller betydligt fler än 19 alternativ, men knappast 1023. Vilket inte hindrat att folk som sett produktionerna lätt fått för sig att man haft mycket större frihet än vad som faktiskt varit fallet.
Det är som när en magiker får en tro att man gjort ett eget fritt val men de kontrollerar resultatet hela tiden.
SvaraRaderaDitt liv och ditt uppdrag tar slut här.
SvaraRaderaFör det första tänker jag att det kanske inte är ett så stort steg till skönlitterärt manusskrivande: Författaren har en idé om var det skall sluta, men vägen dit är inte självklar. Olika tänkbara agerande formuleras för att motivera händelser, men i normalfallet behålls bara den mest intressanta (och förhoppningsvis rimligt logiska) agerandet, medan alternativen hamnar i papperskorgen. I denna film har man behållt dem.
SvaraRaderaDetta syns ibland i filmatiseringar av böcker: Man vill i filmen berätta samma historia som i boken, men tvingas välja andra vägar för att nå samma slut. Karaktärer och vissa val behöver ändras för detta. Ofta kritiseras filmatiseringarna just för att de avviker från boken, men samtidigt hade just boken inte gått att översätta "ordagrant" till film.
Sen kan jag inte låta bli att tänka på de "soloäventyrsböcker" (Hexmaster känner kanske till serien "Ensamma Vargen") som fanns här och där förr (vet inte hur vanliga de är idag). Men det är kanske vad anonym syftar på?
/Håkan
Ja, Ensamma Vargen var vad jag tänkte på. När man klanta sig och titelfiguren dör används nästan alltid den formuleringen.
SvaraRaderaEnsamma Vargen finns för övrigt att köpa än idag på bland annat AdLibris och SF-Bokhandeln. Det har visst kommit nya översättningar av några böcker.
Om jag känner till Ensamma Vargen? :-D Nu skiftar fokus till en annan genre men ja, 80-talets spelböcker var en grej, definitivt för undertecknad. Kan lika gärna be att få återkomma till ämnet. Särskilt som valda titlar ges ut igen, som nämnts.
SvaraRaderaHåkan: De som skapar skönlitteratur o dyl jobbar på många olika sätt, och jag begriper mig inte på något av dem. I fallet med Kinoautomat tycker jag att Cincera lagt på ytterligare en svårighetsgrad när han skapa utvecklingar som först divergerat, sedan konvergerat -- spontant och rent textmässigt förefaller det mig nättopp enklare att skriva uppemot 1023 olika snutt-handlingar...
Spito: God liknelse med magikernas illusioner. Särskilt beträffande den sortens trick som publikum gör bäst i att inte besöka upprepade gånger; "vänta vänta drog hon också hjärter åtta!?".
Intressant. Såg nyligen briljanta Bandersnatch, Black mirrors interaktiva specialavsnitt, vilket väl bevisade att genren ändå överlevt, eller i alla fall gjort en storstilad comeback, möjligen som en engångsgrej.
SvaraRaderaDet som gjorde Bandersnatch så bra var just att själv handlingen relaterade till interaktiviteten och att den refererade till just gamla böcker av typen "Ensamma vargen". Men hade man gjort en hel serie på konceptet hade man antagligen tröttnat snabbt. Minns även att det fanns böcker med Zelda och att ett Kalle Ankas Pocket-äventyr hade det "interaktiva" upplägget på 90-talet.
Ha ha! Intressant! Men att Netflix skulle ha "introducerat interaktivt tittande för världen" är alltså en sanning med modifikation.
SvaraRaderahttps://www.moviezine.se/nyheter/black-mirror-bandersnatch-later-dig-styra-handlingen-hur-fungerar-det
Comeback för interaktiv film? Inte omöjligt; med dagens teknik blir interaktiviteten möjlig för en storpublik, samtidigt som inspelningar kan göras mycket billigare. Därmed kan man få ekonomi i det hela på ett helt annat sätt. Jag är ändå skeptisk, men det vore roligt om jag har fel.