Jesu födelse enligt Birgitta

Mittpanelen i en tredelad s.k. triptyk av Rogier van der Weyden, 1400-tal. Han avviker från Birgittas vision på några punkter. Till exempel är stallet förlagt till en ruin istället för en grotta. Marias avtagna mantel är inte vit utan i praktfullt blått. Ädelpigmentet lapis lazuli kunde vara ännu dyrare än guld och reserverades för riktigt märkvärdiga motiv. Det är därför blått blivit Marias traditionella färg. Mannen i svart är Pieter Bladelin som betalade för konstverket, en s.k. stiftarbild som var vanligt förekommande.

Detta är Birgittas överlägset mest spridda arv, även om få vet att det kommer från henne. I hennes sjunde bok återger hon en vision hon fick i Betlehem, då jungfru Maria visade hur Kristi födelse gick till. När den blonda Maria stod på knä och bad födde hon Jesus på ett ögonblick: smärtfritt, okomplicerat och kliniskt rent. Jesusbarnet låg sedan på marken, ”naket och klart skinande”, och tillbads av Maria. Sedan hon matat och svept in den lille kom den gamle Josef in, och tillsammans tillbad de frälsaren. Denna bild slog igenom i konsten, och det är så scenen i Betlehem återges än idag.

- Ur Peter Olausson, Sveriges historia (Ordalaget 2018)

Här är grundtexten:

När de kommit in i grottan, band åldringen [Josef!] oxen och åsnan vid krubban, gick ut och kom tillbaka till jungfrun med ett tänt ljus, som han fäste i muren. Sedan gick han ut igen, ty han skulle icke själv närvara vid förlossningen.

Jungfrun tog skorna av sina fötter, tog av sig den vita mantel hon bar och drog slöjan av huvudet samt lade plaggen bredvid sig. Så hade hon blott klänningen på sig, och hennes underbara, guldglänsande hår var utbrett över skuldrorna. Hon tog fram två små linne- och två ylleplagg, mycket rena och fina, som hon hade fört med sig för att linda det väntade barnet i, och dessutom två andra små linnekläden, avsedda för barnets huvud, och hon lade dessa barnplagg bredvid sig för att kunna nyttja dem, när hon behövde.

Då allt var i ordning, föll jungfrun vördnadsfullt på knä för att bedja, varvid hon vände ryggen mot vaggan men lyfte huvudet mot himmelen, i östlig riktning. Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin Son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den.

Det vaxljus, som den gamle mannen satt dit, spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamliga sken. Och så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja, hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken.

Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vacker bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Jungfruns kved, som före förlossningen varit mycket uppsvälld, drog nu ihop sig, och hennes kropp syntes vara spenslig och av sällsam fägring. När hon kände, att hon hade fött, tillbad hon gossen mycket höviskt och vördnadsfullt med böjt huvud och sammanlagda händer, och hon sade till honom: "Var välkommen, min Gud, min Herre, min Son!"

- Birgitta, Revelationes, bok 7, kapitel 21