Mors lille Olle II - Farliga och snälla björnar

- Barnkammarskräck ca 1900: Elsa Beskow, Mors lille Olle

I Mors lille Olle I tog jag upp berättelsens historiska och litterära bakgrund. Här ska jag ta upp en annan aspekt: Hur har folk uppfattat björnen?

I sagor och sånger så är vargen farlig, björnen snäll. Hur kommer det sig? En björn på humör är ju ännu farligare än vilken varg som helst. Det kanske finns en logisk förklaring någonstans djupt därnere, men det känns som om en ologisk förklaring kan vara lika relevant. Man kan åtminstone konstatera att övergången från farliga björnar till snälla nallar inleddes i sagor, reklam m.m. under 1800-talet. Kan det bero på att folk flyttade från jordbrukssamhället på landet till genomciviliserade städer? Eller när teddybjörnar i början av 1900-talet började dyka upp i barnkamrarna?

En tydlig skillnad är i hur de framställdes: Naturtrogna björnar, där i synnerhet den framträdande bogen indikerar vilken rå urkraft vi har att göra med, ersattes med förmänskligade björnungar, som sedan stod modell även för de vuxna djuren.
 

T.v. Leonard Leslie Brooke (1900), t.h. modern omarbetad version (tecknad på DVD) där Guldlock räddar björnarna från en cirkus.

What was originally a frightening oral tale became a cozy family story with only a hint of menace.

- Wikipedia: Goldilocks and the Three Bears

Ett fint exempel från övergångsperioden är just Mors lilla Olle eftersom den berättelsen blir helt poänglös om man inte har med sig att björnar är absolut livsfarliga. Det skulle vara intressant att veta hur barn genom tiderna uppfattat det hela, om det nu går att kartlägga.