Svenska kulturlandskap.se: Ängsö nationalpark
I Stockholms norra skärgård ligger Ängsö. Sommarboende fattade tycke för miljön; den var så idyllisk, naturskön och genuint svensk (därtill hade ön en intressant historia). Nog var den värd att skydda och bevara!
Så blev Ängsö 1909 Sveriges första nationalpark. Nu skulle den skyddas: Hädanefter fick inga träd fällas, djur jagas, blommor eller bär plockas, hö skördas, åkrar plöjas, boskap trampa sönder den ömtåliga marken ... Torparen på ön fick flytta på sig.
Vad som sedan hände behöver man inte ha många poäng i jordbruk för att inse. De gamla ängarna och åkrarna slyade igen på nolltid. Gran flyttade in i de nyss så ljusa, skira lövskogarna. Efter några år fanns inte längre den natursköna miljö man ville bevara.
Ändå tog det märkvärdigt lång tid för de ansvariga att börja inse att det såväl estetiskt tilltalande som biologiskt rika landskapet ingalunda var en naturprodukt utan människans verk. Nu fick akademi och ämbetsverket göra den ensamme torparens arbete, som det formulerades; man satte igång med att röja de nya skogarna, införde regelbunden slåtter och betesdjur.
"Skärgårdens pärla" skall återställas.
Vetenskapsakademien har fått tillstånd av regeringen att vidta vissa röjningsåtgärder på Ängsö nationalpark i Länna socken. Den avsattes som nationalpark år 1909 och har nu under de gångna 25 åren fått ett helt nytt utseende. Inom det egentliga nationalparksområdet är det som en gång gjorde ön till en "skärgårdens pärla" till största delen borta. Vetenskapsakademien ämnar nu vidta en del åtgärder för att söka återställa öns prägel, sådan den tedde sig vid början av detta århundrade. Kalängarna ha till större delen växt igen till slyskog och lund, och det gäller nu först och främst att söka återställa dessa gamla kalängar men även att fullfölja de svaga lövängstraditioner ["löväng" är en omdiskuterad beteckning på trädbeväxt slåtteräng] som funnits på ön och att vårda det gamla torpet där. Härigenom kommer öns skönhet att höjas och ett kulturhistoriskt intresse att tillvaratagas.
- SvD 23 oktober 1943
"Tillvaratagas"? Snarare "återskapat" …
I efterhand kan 1909 års män ses som naiva. Förstod de inte att betade gräsytor förblir gräsytor just för att de betas? Men det var inte första och definitivt inte sista gången som man blandade ihop "naturlighet" och mänsklig påverkan. Det svenska landskap som många uppfattar som självklart och "naturligt" är varken det ena eller andra.
Något liknande lär ha hänt efter att Vadvetjåkka blev nationalpark 1920. Det handlade om skydd av den sällsynta fjällgåsen. De få människor som bodde där flyttades bort och deras slåtter upphörde. Och då växte de öppna markerna som gässen gillar igen, och fjällgåsen blev ännu mer sällsynt.
SvaraRaderaAtt vara monumentalt okunnig om jordbruk är inte svårt idag, men måste betraktas som en bedrift 1909. Att en hyggligt stor grupp människor är monumentalt okunniga om jordbruk 1909 är ett fenomen.
SvaraRaderaSensemaker
Jag ser det snarare som ett uttryck för tidens tendenser kring natur / kultur. Sakernas tillstånd antogs naturgivna bara för att man var van vid dem.
SvaraRaderaSäkert, men det hade inte fungerat utan okunnighet. Att inte begripa att åkrar och ängar slyar igen utan odling och betning fodrar att man inte begriper ett smack om jordbruk eller natur. En sådan okunnighet är inte anmärkningsvärd idag, men 1909 bodde bara en tredjedel av befolkningen i städer har jag för mig. Av de som bodde i städer hade nästan hälften vuxit upp utanför städerna. Att en hyggligt stor grupp hyggligt bildade människor uppvisar en sådan total okunnighet är anmärkningsvärt. Törhända är det frågan om någon sorts självbedgrägeri.
SvaraRaderaSensemaker
Att monokulturer är människoskapade är nog ganska uppenbart. Däremot är det inte alltid så uppenbart att andra öppna landskap är det. Samma sak med fördelningen av trädarter. I Tyresöreservatet växer stora tallar bredvid små, klena granar. Båda planterades samtidigt sida vid sida. När man gjorde det visste de ansvariga inte vilket som passade bäst där.
SvaraRadera