Morgonstjärneupproret som aldrig var

Morgonstjärna/spikklubba illustrerad av Nils Gullikson, Drakar & Demoner Expert (Äventyrsspel 1987)

I februari 1653 bröt ett öppet uppror ut i Närke. Budkavlar gick runt i bygderna och runt 300 personer beväpnade sig och valde sig en egen "kung" medan en piga sades vara "drottning" i det "böndernas rike" som snart skulle komma – detta visar att de upproriska ville bygga upp en alternativ ordning vid sidan om det bestående.

- Peter Englund, Ofredsår (Atlantis 1993), sid 517-518

Vid julen 1652 utbröt sålunda ett regelrätt uppror i Närke, där några hundra bönder grep till vapen och valde sig en anförare som titulerades konung och omgav sig med en drots, en marsk och en kansler [de tre traditionella högsta ämbetena under konungens]. Företaget slutade naturligtvis i katastrof; bönderna blev med lätthet skingrade av krigsvana yrkessoldater, många avrättades på fläcken, och den så kallade konungen och hans närmaste man blev rådbråkade [svår tortyr där armar och ben slogs sönder] och halshuggna i Stockholm under stor publiktillströmning.

- Alf Henrikson, Svensk historia (Bonniers 1963), sid 488

Flere hundra bönder samlade sig och tågade under vapengny och hotelser omkring, anförda av en "konung", som de själva valt. Framför sig lät det nybakade majestätet bära en morgonstjärna som tecken på sin värdighet, och bland bönderna i trakten utsåg han både riksdrots, riksmarsk och rikskansler. Upprorsmännen ämnade utrota rikets råd och adel, och sedan skulle en dag av fullkomlig lycka äntligen randas för gamla Sverige.

-  Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden (Norstedts 1924), vol III, sid 492

Händelsen har fått namnet morgonstjärneupproret efter den spikklubba som fördes framför de dödsdömda:

De bönder, som gjort uppror nere i landet, blev rådbråkade, den ena på Sörre malm och den andra på Nårre. Och deras morgonstjärna med spikar uti blev dragen före dem i procession, när de gingo ut. Den ena var deras förnämsta, vilken kallade sig deras fältmarskalk, och den andre var den, som bar omkring budkavlen och sade till om randevous.

- Hovmannen Johan Ekeblad i samtida brev

För att sammanfatta: De två som avrättades var enligt Englund "kungen" och "drottningen", enligt Henrikson "kungen" och hans närmaste man (vem som nu var den mest betrodde av de tre), enligt Ekeblad marsken och en simpel budbärare. Vad är facit?

Facit är något mycket mer och mycket mindre spännande: Det så kallade morgonstjärneupproret är en historisk anka.

Facit är vad Håkan Strömberg grävt fram. Han beskriver ett försök till bondeuppror vårvintern 1653: Några bönder hade tröttnat på skatter, fogdar eller vad det nu kan ha varit, försökte samla folk, men slogs ner innan de kommit någon vart. Det var, i princip, det hela.

I svensk historia nämns de stora upproren som Engelbrekts, Dackes eller för den delen Gustav Vasas; de mindre upproren blir snabbt ointressanta, och de misslyckade – varför ska man ta upp dem alls?

Men med "morgonstjärneupproret" hände någonting. Det börjar med en resenär som hittat något spännande att skriva hem om:

I trakten befann sig nämligen vid denna tid köpmannen Anton Boij. Han satte sig och skrev ett brev om händelsen till sin far i Stockholm. I huvudstaden fick innehållet vingar och snart nådde det Kristina, den svenska drottningen. Hon – eller kretsarna omkring henne – gick i taket: Ett uppror?! Och hovet hade ingenting fått veta?!

- Håkan Strömberg: Femton torpare blev bondearmé, Populär Historia 2/2003

Att hovet inte fått veta något berodde naturligtvis på att upprorsförsöket inte hade varit något att berätta om. Men det visste inte hovet. Drottning Kristina skickade en skarp not till landshövdingen Christer Bonde och frågade vad som pågick? Söker man att avsätta fogdar, ämbetsmän, Sveriges drottning? Sätt igång och förhör och bestraffa!

Vi som betraktar det hela i efterhand vet att det hände sig femton år innan "det stora oväsendet", den masshysteri som kallats häxprocesserna. Nog kan man ana vissa gemensamma drag? Man vet att något djävulskap är på gång, sätt igång och grip dem, och våga inte misslyckas!

En detalj som Strömberg bara nämner i förbigående rör själva morgonstjärnan, spikklubban. Varför fick de dödsdömda paradera med ett sådant vapen? Varför var hovet så nyfiket på vad konspiratörerna kände till om "klubbehären"? Klubbehären var den här som Erik Magnusson, son till Magnus Ladulås, lyckades skaka fram i kraft av sin popularitet när han plötsligt behövde en här; "klubborna" syftar på att de inte rustades ordentligt utan snabbt försåg sig med enklast tänkbara vapen. Det var denna halvt mytiska resning som hovet darrade inför, och som fick dem att sätta en morgonstjärna i de dödsdömdas procession som ett varnande exempel. Varningen torde ha gått Olof och Nils Mårtensson förbi eftersom de nog aldrig sett vapnet ifråga, eller var kreativa nog att koppla vapnet till den 350 år gamla berättelser om Eriks klubbehär.

Men hur kan ett försök till bondeuppror bland otaliga andra ha nått Grimberg, Henrikson och Englund? Via Sveriges meste populärhistoriker någonsin, Anders Fryxell:

Upproret utbröt slutligen i Nerike, där många hundra bönder samlades och under vapengny, hotelser och våldsamheter började tåga omkring samt utfärda budkavlar till de andra landskapen. De valde till och med en egen konung. Denne lät bära en morgonstjärna såsom en spira framför sig i tåget och utnämnde andra bönder bland sina anhängare till riksdrots, riksmarsk och rikskansler. Hopen ämnade först hemsöka landshövdingarna och sedemera rikets råd och adel, efter vilkas utrotande de hoppades komma i åtnjutande av den sanna friheten. Sveriges lycka var att uti hela svärmen fanns ingen man av högre anseende eller större förmåga. Bondehoparna blev därför genom den tillkallade vapenstyrkan lätt och hastigt förskingrade eller nedhuggna. Upproret kvävdes i sin början, och Sverige räddades från eländet av ett inbördeskrig. Anförarna blev allvarligen bestraffade. Några avrättades i Nerke, men den så kallade konungen och hans kansler skickades till Stockholm, där de blev rådbråkade, halshuggna och steglade. Morgonstjärnan, den så kallades spiran, bars före vid uttåget och begagnades vid rådbråkningen.

Fryxell torde i första hand ha byggt sin framställning på Ekeblads upphetsade brev, i andra hand den än mer upphetsade mottagning de fick. Källkritiken hade ännu inte slagit igenom. I mitten av 1800-talet kunde ett dussin vresiga bönder bli till nättopp en statskupp. Det är desto mer anmärkningsvärt hur länge "morgonstjärneupproret" levt kvar, inte bara hos pålitligt opålitliga herrar som Grimberg och Lindqvist utan även hos Henrikson och Englund.