Trangrumsacten: Greenwashing 1784

Greenwashing, grönmålning eller gröntvättning innebär att den som bedriver miljöfarlig, eller mindre miljövänlig verksamhet försöker skapa en bild av sig som miljövänliga genom bland annat marknadsföring.

Under perioden 1747-1809 kom väldigt, väldigt mycket mer sill än annars in till västkusten. Det var sannerligen inte bara en angelägenhet för yrkes- och eventuella fritidsfiskare, utan gav upphov till en guldrush efter havets silver som påverkade hela landets ekonomi. Under flera decennier var sillindustrin nationens näst största inkomstkälla, slagen endast av järnet.

Mycket av sillen saltades för att ätas, men tidvis gick ännu mer till tran, fiskolja. Den massa av sönderkokt fisk som blev över kallades trangrums. Och nu var frågan vad man skulle göra av den.
Den första och självklara lösningen var att hälla grumset i havet. (Av flera skäl låg kokerierna alltid i strandkanten.) Men så småningom började den att ifrågasättas.

Man hade nämligen märkt att sillen rörde på sig. Från att i sillperiodens början ha förekommit utanför Göteborg i södra Bohuslän rörde stimmen sig sakta men säkert norrut. Vad kunde det bero på? Kanske allt grums i vattnet drev bort sillen? Det vore väl inte så konstigt, om liken efter miljoner bröder skrämde bort dem till nya vikar och skär?

Misstanken ledde till införandet av grumsedammar: Dammar som var avskiljda från havet och som man kunde stjälpa trangrumset i. Denna tidiga miljöbestämmelse hade alltså inte införts för att skydda människors hälsa utan för att inte förstöra fisket.

De som ägde trankokerierna gillade inte grumsedammarna. Framför allt kostade de pengar att uppföra och hålla i skick. De luktade också - och detta var i en tid som sannerligen inte var lika kinkig som vår på den punkten. Och kanske det rentav var mer skadligt för fisk och havsmiljö att hälla grumset i dammar än att hälla ut det direkt i havet?

Dessa argument och många fler samlades, tillsammans med rikliga vittnesmål, i en bukig kampskrift som fick heta Trangrums-Acten (1784). Den är förvisso en uppenbar part i målet, men är inte mindre intressant för det.

Exempelvis tycks några strandsittare från Hisingen intyga att sedan grumsedamm byggdes blev det på platsen svårare att ankra med båt då sjögräs och tång försvunnit från bottnen (T.A. 1784: 66). Tre fiskare från Kungälv och en lots från Orust anger att sillen inte simmar i närheten av skärgårdsverken sedan man slutade släppa ut trangrumset i havet direkt, utan byggde fördämningar istället, vilket försvårar fångsten (T.A. 1784: 68). Elva herrar från Mollösund (däribland en hamnfogde och en lots) beskriver fördämningarna som ”skogödande” och ”til intet tienande”, och varnar att de ”i den mon de äro täta” om sommaren skapar en ”olidelig och för menniskor och diur förgiftande stank” (T.A. 1784: 81). Variationer på dessa teman är återkommande, och en längtan efter tiden ”före Damwerks inrättning til Trangrums innehållande” (T.A. 1784: 83) är markant åtminstone bland de vars uttalanden författarna velat ha med.

- Anton Larsson, Grumsedammarna: Spår efter en miljödebatt på 1700-talet (Göteborgs universitet 2016)

Det är ironiskt att grumsförespråkarna kan ha haft rätt på en grundläggande punkt: Det var nog inte grumset som drev sillen norrut. Dess rörelser från säsong till säsong var beslut som sillen själv tog, på samma sätt som den dykt upp i mängd från ena året till det andra.