Gell-Manns amnesi

Murray Gell-Mann är en amerikansk partikelfysiker och nobelpristagare (fysikpriset 1969). Hans främsta bidrag till världen är nog att han myntade begreppet kvarkar, lånat från Joyces Finnegans Wake. En annan insats är när han diskuterade en företeelse med en annan känd herre, som när han senare återgav samtalet passade på att för effektens skull (skriver han själv) namedroppa Gell-Mann.

You open the newspaper to an article on some subject you know well. In Murray's case, physics. In mine, show business. You read the article and see the journalist has absolutely no understanding of either the facts or the issues. Often, the article is so wrong it actually presents the story backward – reversing cause and effect. I call these the "wet streets cause rain" stories. Paper's full of them. In any case, you read with exasperation or amusement the multiple errors in a story – and then turn the page to national or international affairs, and read with renewed interest as if the rest of the newspaper was somehow more accurate about far-off Palestine than it was about the story you just read. You turn the page, and forget what you know.

- Michael Crichton, essän Why Speculate? (2002)

Sammanfattat: Om man i en källa hittar fel, många och grova, så borde man bli misstänksam inför resten, eller hur? Så är det definitivt för min del. Men andra kan tydligen reagera tvärtom.

Om den omvända Gell-Mann-amnesi som undertecknad har kallas något särskilt vet jag inte. Men nog känns det som grundläggande källkritik, någonstans under tendenskriteriet: En källa som belagts med fel tappar i trovärdighet.