Här skulle undersökningar på dödskallar vara mycket värdefulla, men sådana ha, trots alla försök, ej stått att få.- Lundman, s 37
Men det var ingenting mot ett fynd som dök upp häromdagen: En rasbiologisk kartläggning av min egen hemö, Tjörn!
Inom den svenska rastypforskningen har folket längs bohuskusten utgjort ett problem – och en vetenskaplig utmaning. Det som oroade Lundman var att befolkningen längs kusten inte rätt och slätt kunde hänföras till den s.k. götatypen, dit västkustens och vänerlandskapens folk naturligt borde höra.- Hansson, s 253
Sommaren 1950 kom Bertil Lundman till Tjörn för att inventera oss. Han fick bland annat hjälp av en viss Hildegard Wallenfeldt, dotter till traktens hembydsforskare #1 Olaus Olsson, vars gård Bräcke numer hyser Tjörns hembygdsmuseum. Gunnar D. Hansson misstänker att det var tack vare henne som så många företagare lät antropologen komma och mäta på arbetstid. För av en befolkning på 8671 mättes hela 700 Tjörnbor: Längd, vikt och ålder, ögonfärger och hårfärger, näsformer, ansiktshöjder och ansiktsbredder – och naturligtvis skallindex, den kvot mellan skallens längd och bredd som blivit sinnebilden för rasbiologin.
Sedan tog han itu med analysen. Om han hittade något? Naturligtvis; han hittade massor. Om det var något som rasbiologerna var bra på, så var det att hitta mönster. De data Lundman tagit fram var varken slumpmässiga eller jämnt fördelade utan bildade mönster som den överlärde började övertolka. På en yta motsvarande en halv procent av Dalarna fanns det mer än tillräckligt med intressanta mönster, avvikelser och undantag.
Götatypen dominerade på östra Tjörn men var desto mer sällsynt i resten av området. Det inre av Klövedals socken (i nordväst) uppvisade ett avvikande men enhetligt utseende; det tolkade Lundman som en "gammalatlantisk-cromagnoid typ". Mörka främmande inslag fanns mest överallt, utom möjligen i nordost. Han identifierade en variant av den storväxta götatypen med mörkare drag och kortare skallar, den kallade han den litorala rasen (kust-). På öarna utanför Tjörnlandet fann han småväxta, mörka, kortskalliga och uppnästa drag som han tillskrev den alpina rasen (en av de "klassiska" raserna som ansågs stamma från centraleuropa), som dock undergått den dvärgväxt som ofta inträffar på öar. Och det var ingen ände på undantagen och de intressanta problemen.
Kyrkesund var ett problem, eftersom det där fanns så många finlemmade människor med smala huvuden och ansikten, samt några mer grovlemmade, sannolikt avkommor av vinddrivna östbalter eller finnar. Liksom Rönnäng – som inte heller riktigt stämde in på Lundmans fyrdelning [= ras efter socken, i stort sett]. I Rönnängs församling var befolkningen ganska liten till växten, till en del beroende på ett danskt inslag från äldre sillfiskeperioder, men kanske främst på grund av en viss "alpin inblandning" i det litorala från Åstol.- Hansson, s 256
Den hisnande pseudovetenskapliga övningen får en ny dimension när den utövas i mina egna trakter. Utan att ha frågat (eftersom jag fram till alldeles nyss inte visste att det fanns något att fråga om) så utgår jag ifrån att jag åtminstone träffat bra många personer som rasklassificerades så sent som 1950 av självaste Lundman; till exempel var nämnda Hildegard mycket väl känd i familjen. Och jag inser också att mitt exemplar av Lundmans avhandling, dedikerad till en fil. lic. och inköpt på hembygdsmuseets loppmarknad, med en till visshet gränsande sannolikhet signerades av förf. när han sommaren 1950 befann sig på Tjörn.
Källor
- Om rasbiologi & skallmätning på Tjörn, bloggen Tjörnbo 8 september 2017
- Gunnar D. Hansson, Lyckans berså (Göteborgs universitet 2008), s 253
- Bertil Lundman (1945), Dala-allmogens antropologi (1945)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.