Kirlians löv

Omkring 1939 uppfann Semjon och Valentina Kirlian i Sovjet en ny sorts fotografering. Man lägger ett föremål på en fotografisk plåt. Sedan kopplar man på en hög spänning på föremålet (som följdaktligen behöver vara ledande) och plåten. Då exponeras en bild av det förra på den senare, färgsprakande och försedd med blixtar och gnistor. Det hela ser rätt psykedeliskt ut. På så sätt var det passande att tekniken uppmärksammades i väst 1970, i och med Sheila Ostrander och Lynn Schroeders bok PSI - Psykiska upptäckter bakom järnridån (som jag nämnt i bloggposten Pavlitas psykotroniska mojänger).

Ett tag var Kirlianfotografier hett. Delvis för att de var häftiga i sig, men framför allt för att de tillskrevs underbara egenskaper: Det var inte bara elektriska urladdningar som fastnad på bild, utan själva auran.

Ett bevis för att det verkligen var auran är en anekdot som dragits otaliga gånger: Först tog man en Kirlianbild av ett löv. Sedan skar man bort en bit av lövet och tog en ny bild. Då kunde man på den nya bilden se en skugga av lövets ursprungliga kontur.

Vad säger ni om det, materialister?

Svar: Man hittade en enklare förklaring än den som involverade en hypotetisk aura. "Skuggan" utgjordes av kvarvarande fukt från den avskurna biten.

If the imaging surface is cleaned of contaminants and residual moisture before the second image is taken, then no image of the missing section would appear.

- Wikpedia: Kirlian photography#Torn leaf experiment


Om auran hade funnits, och kunnat fotograferas med Kirlians metod, så hade det varit fantastiskt. Men så är icke fallet. Fina bilder är allt man får. Vilket inte är så bara.

Så här ser förresten en skiftnyckels aura ut.