Hur man (inte) ska läsa en studie

Artikeln handlar om annat också men följande citat är dess höjdpunkt. Det är värt att lyftas fram, spridas och läggas på minnet. För på några meningar sammanfattas hur olika delar av en forskningsrapport används på olika sätt när läsarna är ute efter olika saker.

En van forskare fokuserar på två delar vid läsningen av en vetenskaplig artikel: resultatdelen med dess tabeller, figurer och ordknappa text, samt den torra, kondenserade redovisningen av metoderna. I diskussionsdelen får författaren fritt breda ut sig om resultatens betydelse – den delen skummar man igenom; när forskare citerar vetenskapliga artiklar är det endast resultaten som avses. Men informationsavdelning och medier gör inte denna distinktion utan förmedlar gärna spekulationer från artikelns diskussionsdel. De är ju ofta mer begripliga än själva resultaten.

- Agnes Wold: Universitetes fjärde uppgift, Fokus 30 juni 2017 [min markering]

Begripliga, och spännande – långt bättre rubrikmaterial än de slutsatser som faktiskt kan dras. Men mindre pålitliga och relevanta, och därmed mindre vetenskapliga. Trots att artikeln som helhet kan vara nog så välskriven. Det är helt enkelt så vetenskapliga artiklar är upplagda.

Det gäller alltså inte bara att hålla reda på vilken studie som en rubrik kommer ifrån, vilka som genomfört studien, hur de burit sig åt osv. Man får även hålla reda på från vilken del av studien som ett påstående har hämtats.

Sådant borde inte vanliga läsare behöva hålla reda på. Att media plockar fritt ur artiklar och vinklar för att optimera det så kallade nyhetsvärdet hör sedan gammalt till spelets regler. Men att informationsavdelningar på högskolor och universitet gör likadant är en problematisk och dum förväxling av roller som gränsar till sabotage av den egna verksamheten.