1564 var det, som vanligt, krig mellan Sverige och Danmark/Norge. En trupprörelse bland många var när svenskarna gick över Jämtland mot Trondheim. I början av mars intogs staden, men redan i början av maj återtogs den.
En sak som svenskarna hann med var att lägga vantarna på lite krigsbyte. Den absolut främsta trofén utgjordes av inget mindre än ett helgon: De jordiska kvarlevorna av Olof den helige, Nidarosdomens stolthet och Skandinaviens förmodligen populäraste helgon. Måhända soldaterna som anförtroddes honom inte insåg storheten i bytet, för de tröttnade på transporten redan innan de hunnit till gränsen, och Olai ben kunde snart återvända i norsk triumf. Ett annat byte, betydligt behändigare i formatet, nådde dock Stockholm: Olof den heliges hjälm och stigbyglar. De förvarades sedan länge i Storkyrkan. Det var där de befann sig när de i slutet av 1600-talet hedrades med en egen plansch i Erik Dahlbergs storverk Suecia.
Nu behöver man inte vara expert för att bli fundersam. Olof den helige var i aktion omkring år 1000. Varken hjälm eller sporrar ser ut som vikingaprylar. Och det är de inte heller. Experterna berättar att hjälmen är en så kallad salad (utan koppling till sallad, ordet kommer nog från lat. caelata, "gravyr") som var populär i mitten och slutet av 1400-talet. Sporrarna är från ungefär samma tid. Så var det med den saken.
Hur och när blev då grejorna "heliga"? Thordeman nämner att de inte togs från Nidarosdomen utan från Steinvikholms slott, dit de förts i samband med reformationen. En omständighet som komplicerar saken är att beläggen verkar vara klena för att norrmännen själva skulle ha tillskrivit Olof hjälm och sporrar.
Det synes under sådana förhållanden troligast att traditionsväxlingen ägt rum på Steinvikholm, där dessa persedlar, kanske av misstag, råkat sammanblandas med orlovsreliker. Men det finns slutligen också den möjligheten att hjälmen och sporrarna över huvud taget icke kommo från domkyrkan utan tillhörde ärkebiskopens rustkammare på borgen och att deras anknytning till S:t Olov helt enkelt var uppdiktad av [härföraren] Collart för att göra dem värdefullare som troféer i kung Eriks [XIV] ögon. En dylik bluff får man väl inte anse ligga helt utanför Collarts uppfinningsförmåga.- Bengt Thordeman: Sankt Olovs hjälm och sporrar – Sveriges äldsta bevarade trofé, Fornvännen 1943 (38)
Wikipedia: Olof den heliges hjälm och sporrar
Fick Norrmännen tillbaka benen, eller hamnade de i skogen?
SvaraRaderaDen äldsta träbyggnaden i Finland kallas "Biskop Henriks bönehus" och stammar enligt traditionen från 1100-talet. Men de äldsta stockarna i den har daterats dendrokronologiskt till 1470-talet så de är från samma tidsåldern som hjälmen. Kanske var de nordiska kyrkorna på den tiden ivriga med att få sina egna helgon erkända och kanoniserade.
SvaraRaderaKurt: Bra fråga; Olof togs om hand och återfördes till domen. Jag har kompletterat.
SvaraRaderaAnonym: Förvisso har det förekommit, och förekommer, falsarier och fromma fantasier i den religiösa sfären. I just detta fallet misstänker jag att hjälm och sporrar aldrig varit Olofs mer än i en uppbygglig segrarskröna. Redan på 1500-talet borde det ha väckt mer än misstankar att tillskriva gamle Olav så moderna prylar.