Misslyckad sokalisering av genusvetenskap

Alan Sokal utförde 1996 ett hyss som blivit klassiskt: Han skickade in en nonsens-artikel till en tidskrift med postmodernistisk läggning och fick den publicerad (Faktoider: Sokal). Många drog den tilltalande och rimliga men dock ovetenskapliga slutsatsen att hysset visade att all postmodernism är nonsens. Sokal själv var mer blygsam.

From the mere fact of publication of my parody I think that not much can be deduced. It doesn't prove that the whole field of cultural studies, or cultural studies of science – much less sociology of science – is nonsense. Nor does it prove that the intellectual standards in these fields are generally lax. (This might be the case, but it would have to be established on other grounds.)

- Alan Sokal: What the Social Text Affair Does and Does Not Prove (1997)

Sokal-affären inspirerade många efterföljare, och fortsätter att inspirera. Som nu senast Peter Boghossian och James A. Lindsay. De är båda aktiva skeptiker och ateister, har skrivit böcker som A Manual for Creating Atheists och Everybody is Wrong About God, och har ett rejält horn i sidan till genusvetenskap. Det var denna, i deras tycke pseudovetenskap, som de skulle avslöja med Sokals metod. De skrev en artikel som de kallade "The Conceptual Penis as a Social Construct", utan vare sig rim eller reson men fullproppad med begrepp, fraser och citat som skulle imponera på den förmenta expertisen i genren. De skickade in nonsens-artikeln till den etablerade tidningen NORMA, "International Journal for Masculinity Studies" – och fick avslag. Och vilket avslag sen.

We feel that your manuscript would be well-suited to our Cogent Series, a multidisciplinary, open journal platform for the rapid dissemination of peer-reviewed research across all disciplines.
[...]
To ensure all work is open to everyone, the Cogent Series invites a “pay what you want” contribution towards the costs of open access publishing if your article is accepted for publication.

- Refuseringsmailet från NORMA

Att inte bara refuseras utan därtill rekommenderas att vända sig till en vanity journal, som tar betalt (riktpris $1350) för att publicera, det är så hård en refusering kan bli utan att bli direkt ohövlig.

Här skulle Boghossian och Lindsay ha gjort halt. Det experiment de tänkt ut hade misslyckats. Men de fortsatte. De uppmuntrades av Cogent-tipset, trots att de mycket väl visste vad den sortens tidskrifter går för. På något sätt trodde de att de samtidigt skulle kunna slå mot skräptidskrifter som publicerar vad som helst och slapp genusvetenskap.

The publication of our hoax reveals two problems. One relates to the business model of pay-to-publish, open-access journals. The other lies at the heart of academic fields like gender studies.

- Peter Boghossian och James Lindsay, The Conceptual Penis as a Social Construct: A Sokal-Style Hoax on Gender Studies, Skeptic 19 maj 2017

Nu är det svårt att hänga med. För deras experiment uträttar inte alls båda delarna. Den som vill avslöja exempelvis genusvetenskap som trams med Sokals modell får göra som han och få en tramsartikel publicerad i en etablerad, välrenommerad tidskrift. Att vanity journals publicerar vad som helst mot betalning är ett helt annat problem som demonstrerats flera gånger (jämför Faktoider: Skräptidskrifter). Att en sådan publicerar en tramsartikel i genren X säger inte ett dyft om genren X.

Detta om Boghossian och Lindsays artikel. Nästa problem uppstod sedan de fått en artikel om sin föregivna sokalisering av genusvetenskap publicerad i Skeptic. Det är en etablerad, välrenommerad skeptisk tidskrift som sedan 1992 beskrivit myriader myter, vanföreställningar, bluffterapier och pseudovetenskapliga påhitt. Den borde inte publicera en artikel baserad på ett illa utfört och vantolkat experiment, just eftersom den är specialiserad på att granska illa utförda och vantolkade experiment. Och det var heller inte en undangömd artikel, utan den har hyllats särskilt av välkända skeptiker som Michael Shermer (chefredaktören) med flera.

Men dessa har även fått en hel del kritik. Det är viktigt; skeptiker följer inte, ska inte följa, någon "ledare" och oreflekterat apa efter, utan reagera när saker blir fel. Det händer då och då att även skeptiska kändisar och förebilder som Shermer, Sam Harris och Richard Dawkins har fel; ja, för den sistnämnde är det sedan länge snarare så, att det händer att han har rätt. Och när de har fel får de veta det, även av sina fans. Åtminstone de fans som inte är så mycket fans att de glömt bort att vara skeptiker.

Se även:
Phil Torres: Why the “Conceptual Penis” hoax was a bust: It only reveals the lack of skepticism among skeptics, Salon.com 23 may 2017
Massimo Piglucci, An embarrassing moment for the skeptical movement, Footnotes to Plato 24 maj 2017