Mamsell Arfvidsson, kaffegudinna

Carl August Ehrensvärd fångade kaffegudinnan (hans beteckning) i mars 1784. Detta är den enda bild av henne som man vet är autentisk.

Vem är Sveriges mest kända spågumma någonsin, av endera könet? Saida ligger bra till. Men hon är inte i nivå med Ulrica Arfvidsson. "Kaffegudinnan" frotterade sig med kungligheter, blev en roll i teaterpjäser, och hade på höjden av sin karriär inte bara gott om pengar (hon hade två tjänarinnor och "skattade för överflöd") utan även en hel del makt. Vilket inte hindrade – kanske det rentav bidrog till? – att det så småningom gick utför. Hennes sista år var hon utfattig och eländig.

En intressant pseudovetenskapshistorisk omständighet är att hon spådde i kaffe. Även om sådant förekommer än idag så är det inte i närheten så populärt som det var innan Melittas filter slog igenom. Och på Gustafs dagar kunde rentav en högsta rangens spågumma som mamsell Arfvidsson leta i kaffekoppen efter hintar från det fördolda.

En fin skildring av hennes konster återges i en teaterpjäs. Även om den råkar vara en komedi så kan ju även en parodi säga en del om det den beskriver; folk förväntades känna igen hennes speciella stil och kunde skratta åt det överdrivna bildspråket och den skenande fantasin.

I andra aktens femte seen kommer mamsell Slipslopp [Arfvidsson] in med en kaffekopp i handen, tittar på grumset och spår: "Se här: en herdinna står ensam uti en mörk skog ... Se här: en vacker kavaljer vänder ryggen åt skogen ... Se hva pengar hon har framför sej ... Si där ett skepp ... Si tåcken våg! ... Å ett bref... Hå, hå, hå! ... Si där sitter ett fruntimmer flitigt vid sin söm framför honom å gråter ... Men brefvet ä midt imellan kavaljeren å henne ... Å si! ... Framför henne en krans å krona ..."

Borgmästarinnan, som hört på spådomen, blir otålig, tittar ner i koppen, pekar på grumset och utbrister: "Hva ska' den svarta klunsen vara då?"

Mamsell Slipslopp låtsas bli förskräckt och viskar: "Dä ä prästen, som håller i kransen."

- Ur Carl Envallssons Kusinerna eller Familjeskvallret (1791), återgiven av Wallis

Vad profetiorna beträffar så är det, som vanligt, vanskligt att bedöma. Den mest omtalade återgavs av Jakob De la Gardie: Han och Gustaf III var på besök hösten 1788. Kungen fick veta att han skulle se upp för en man med värja då denne var ute efter hans liv. På vägen hem skulle de ha mött en ung ädling, som enligt tidens sed bar värja ... Huruvida det verkligen var greve Adolph Ribbing verkar inte vara glasklart. Men vem skulle det annars ha varit.

En intressantare episod kommer från Louis de Bouillé, en fransman i svensk tjänst. I hans dagbok skriver han i slutet av februari 1792 att kungen var lättad över att en riksdag blivit avslutad eftersom han fått reda på att mars månad skulle bli farlig för honom. Den 16 mars hölls den kända maskeradbalen. (Mamsellen fick även en roll i Verdis pjäs, som jag tog upp i bloggposten Den maskerade maskeradbalen.)

Sista ordet får mamsellen:

"Spår jag illa, är det min skuld; kaffet kan döma illa, kaffet kan säga mera än jag förstår."

Huvudkälla & lästips: Ernst Wallis, Spåkvinnan Mamsell Arfvidsson, Ord och Bild (1914)