Medan man tidigare skrev t.ex. "man skall fråga varje kund hur han vill ha det", blir det nu allt vanligare att ersätta "han" med "han eller hon" eller "han/hon".
Dessa uttryckssätt måste ha ett samband med talet om könsroller. Kvinnan får inte ens språkligt underordnas mannen. Jfr också meningen "Den avgående (redaktören för Ergo [studenttidning i Uppsala]) bör ge den nye-nya detta tillfälle". Det pedantiska, klumpiga och tjatiga uttryckssättet "han eller hon" och "han/hon" måtte vara en plåga för en rättare.
Oftast kunde man mycket väl nöja sig med "han". Men det vore en stor vinst för språket om man toge i bruk pronominet "den", alltså "studenten den" o.s.v. Ett sådant bruk har faktiskt gamla anor och har ett stöd i uttryck som "den som lever får se". Här väntar en uppgift för modiga och fördomsfria språkmän och s.k. radikala.
Detta hör till det möjliga. För egen del kan jag drömma om att man från "han" gick ett steg framåt i vokalräckan och från "hon" två steg tillbaka och uppfann det tvåkönade ordet "hen" med kort e. ("Hin" är ju upptaget.) Det skulle ha en intressant likhet med finskans "hän" för "han" eller "hon".- Rolf Dunås språklåda i Upsala Nya Tider, 30 november 1966
Idén lär ha förekommit tidigare, den finska inspirationen ligger ju nära till hands, men detta verkar vara det äldsta kända belägget på att någon föreslagit införandet av "hen" i svenskan.
Som synes var syftet enbart att förenkla. Det var ingen dålig idé. Dunås hade kunnat ge fler exempel på hur pedantiskt, klumpigt och tjatigt eller-konstruktionen kan bli, när den i längre sammanhang utökas från "han eller hon" till en rad "honom eller henne", "hans eller hennes" och så vidare.
Men förslaget vann inget gensvar 1966, eller när det lades fram då och då under decennierna som följde. Det var tydligen inget som språkbrukarna ansåg sig behöva.
För några år sedan började hen som bekant få ett sorts genombrott, under mer tumult än något annat nyord på bra länge. Men ordet som lanserades var i själva verket två: Hen.1 är ett pronomen som ersätter "han eller hon", hen.2 är ett pronomen för "ett tredje kön", när den tilltalade tycker att varken han eller hon passar.
Dessa två ord är inte bara olika utan utesluter varandra. Om hen.1 slagit igenom så hade hen.2 inte kunnat användas. Men nu är det snarare tvärtom: Även om hen.1 hade varit nog så praktiskt så har bruket av hen.2 gjort att det nog aldrig kommer att slå igenom ordentligt så som Dunås m.fl. tänkte sig. Med tanke på att idén på hen.1 cirkulerat i decennier utan att slå rot så verkar språkbrukarna i allmänhet ha funnit det umbärligt.
Å andra sidan så innebär bruket av hen.2 att konstruktionen "han eller hon", om man vill vara konsekvent, borde utökas till "han, hon eller hen", med åtföljande "hans, hennes eller hens" osv. Det som hen ursprunligen var tänkt att förenkla har det medverkat till att komplicera. Någon kanske skulle föreslå ett pronomen som ersätter "han, hon eller hen"..?
"man skall fråga varje kund hur [denne] vill ha det" kan vara ett alternativ till han, hon, hen och hönan!
SvaraRaderaNja, Björn, då använder du det maskulina "denne". Varför inte ta "denna" istället?
SvaraRaderaJag förstår faktiskt inte varför hen inte kan användas i bägge situationerna.
Tja, det är väl patriarkatet som styr grammatiken kanske? I komprimerade texter, som Twitter, kan väl hen vara bra när några bokstäver behöver sparas. Annars kan man gott skriva lite längre, han och hon. Skriver man i något sammanhang 'dessa' låter det ju för övrigt som femininum. 'Desse' finns i äldre svenska tror jag men numera utträngt av 'dessa'.
SvaraRaderaAnnars gör var och en som hen vill, Björn :-).
SvaraRaderaEn sann språkpolis skulle nog inte godkänna det argumentet, men låt gå ...
SvaraRadera