Den guldförande grus-människan från Calaveras

Så noggrant undersökt Nordamerika än är, saknas i dess östra del alla spår till fossila människoapor och redskap, som skulle kunna göra människans uppträdande därstädes före istiden sannolikt. I Kaliforniens guldförande sand har man däremot funnit återstoder av en mycket gammal människoras, som måste ha levat, innan de väldiga lavatäckena i Sierra Nevada bildades. Den vid Calaveras funna skallen utmärker sig liksom Neandertalskallen för starka ögonbrynsvulster, höga okben och bred näsrot och härrör otvivelaktigt från Nordamerikas urinvånare, som invandrat över Östasien och det vid denna tid ännu landfasta Behringsund tillsammans med mastodont och elefant.

- Oscar Heinrich Dumrath, Universum. Det oändligt stora och det oändligt lilla (1914) s 523

Professor William H. Holmes now declares the famous Calaveras skull to be an imposition – has been in the Harvard museum for thirty years

- "Was it a newspaper fake", Inter-Mountain: Butte, Montana, 24 juni 1899 (illustrationen ovan kommer från den artikeln)

Den vid Calaveras, öster om San Francisco, 1866 funna skallen daterades av den förste geologen som fick se den till pliocen. Även om man vid den tiden inte kunde datera i år på samma sätt som nu så stod det klart att en människoskalle från pliocen var åtminstone miljonen år gammal och en sensation var som helst den hittats, än mer så i Amerika. Det fantastiska fyndet möttes också med stor skepsis från början, inte minst som det genast började gå rykten om folk som tagit en indianskalle till guldgruvan och placerat den på 40 meters djup. Men även skallen i sig var ett motsägelsefullt fynd om den nu kom från pliocen: Den var inte ett fossil utan ben, och i motsats till vad Dumrath skriver så var dess anatomi helt modern.

Men vetenskapen har aldrig varit jättebra på att hantera falsarier. Auriferous gravel man, uppkallad efter de guldförande gruslager där den sades ha hittats, hade få men relativt tunga försvarare (som nämnde geolog Josiah D. Whitney och hans efterträdare Frederic W. Putnam, båda på Harvard), och det räckte tydligen för att ge den åtminstone en viss air av pålitlighet. Den hamnade på ett fint museum i just Harvard, liksom i läroböcker lite varstans. Och som synes fanns det även flera år efter avslöjandet folk som inte nåtts av budskapet. Måhända nyheten om förfalskningen sattes med mindre typsnitt än nyheten om upptäckten? Vilket i så fall är ungefär så som motsvarande ärenden hanteras än idag.