Visserligen kunna vi med glädje och stolthet tala om vår folkskolas utveckling, visserligen erkännes nu allmänt hennes välsignelse för vårt folk, men hon är ännu ej utan fel och lyten, och hon saknar ej heller sina vedersakare. Då och då höjas ännu röster mot densamma med tvifvel om kunskapens värde för arbetsklassen och hennes förädlande inflytande på de ungas sinnen. Man kan till och med få höra, att folkskolan rent af bar skulden till det moraliska förfall och den sedliga förvildning, som beklagligen mångenstädes i oroväckande grad framträder hos den uppväxande ungdomen.
[...]
Likasom man för samhällets bevarande i sanitärt hänseende bygger epidemisjukhus och i dessa afsöndrar af smittosam sjukdom angripna personer från de friska, så måste man ock skilja dessa moraliskt sjuka barn från beröring med de moraliskt helbrägda, på det att icke "det skabbiga fåret må smitta hela hjorden".- Svensk Läraretidning, 27 februari 1895
Långt innan begreppet "en skola för alla" infördes i och med 1980 års läroplan så hade man inte en skola för alla, men väl olika skolor för olika sorter. Barn som störde verksamheten i folkskolornas klasser, de "hvilkas uppförande är sådant, att deras vistelse i skolan menligt inverkar på de öfriga barnen och på arbetet i skolan" (för att citera Stockholms folkskollärareförening 1882) placerades inte i vanliga klasser eller ens obs-klasser, utan kunde sättas i särskilda skolor.
... Den s. k. Avsöndringsskolan eller Straffskolan vid Fjärde Långgatan. [Den] uppfördes 1872 och tillbyggdes 1903—04 och avser att fostra sådana vanartiga folkskolebarn, vilka på grund av sitt fördärvliga inflytande på andra måste isoleras. Lokalerna omfatta dels avsöndringsskola, dels ett internat, "Göteborgs folkskolors barnhem för gossar", där de internerade bo, förplägas och erhålla undervisning.- Carl Rudolf A:son Fredberg: Det gamla Göteborg, sid 457-458 (1919-1922)
"Avsöndring" låter inte som någonting alls (särskilt jämfört med "straffskola") men bestod i att man avsöndrade de "vanartiga". Just den beteckningen verkar endast ha använts i Göteborg, men motsvarande inrättningar fanns lite varstans. I artikeln från 1895 räknar man upp Stockholms väletablerade ("sedan öfver 40 år tillbaka"), Malmö, Gävle, Folåsa utanför Linköping (inrättat 1865 som "räddningshem för pojkar") och Mäshult en bit från Varberg, samt pågående arbeten i Karlskrona och Örebro. Man nämner även flera "räddningsinstitut" som det i Råby utanför Lund, Margretelund utanför Lidköping, ett på Hisingen, "kolonien Hall" (som idag evolverat till en sluten anstalt), med flera.
Tillbyggnaden på Fjärde Långgatan 1903—04 berodde på barnavårdslagen 1902:67 angående uppfostran åt varnartade och i sedligt afseende försummade barn. Den föreskrev barnhem för föräldralösa barn, skyddshem för vanartiga barn och uppfostringsanstalter för barn som begått brott. Då utökades Avsöndringsskolan med Göteborgs folkskolors barnhem. Där placerades barn, föräldralösa eller ej, på anvisning av folkskoleinspektören eller barnavårdsnämnden.
Allt ovan gällde, om det ens behöver sägas, sämre folks barn. Bättre folks barn hamnade givetvis inte på vanliga straffskolor med bråkiga arbetarungar utan på finare straffskolor med bråkiga överklassungar. De kallades heller inte straffskolor utan internatskolor. Lundsberg, som förresten grundades 1896, torde därmed vara landets äldsta straffskola som fortfarande är i drift, en merit som de veterligen hittills inte gjort mycket väsen av.
Se även Per Kassmans avhandling "Det skabbiga fåret må smitta hela hjorden": Synen på barns och ungdomars vanart i Svensk läraretidning 1893-1897 (Södertörns högskola 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.