Då såg Gud på jordena, och si, hon var förderfvad- 1 Mos 6:12 (Karl XII)
Och Lea wardt hafwandes och födde en son then kallade hon Ruben [fast "then" läses inte "den" utan "som"; dåligt exempel]- 1 Mos 29:32 (Karl XII)
[Strandsanden var] grov, smutsade ej heller händerne, då han emillan dem gnuggades.- Carl Linnæus i "Cimbrishamn", 1749
Kummin var allmänt sådd i täpporna. Hon uppbruktes till en stor del på brännevin, och något litet blandades i bröd vid bakningen
Eftermiddagen fingo vi visite af fru Sundell och dess dotter, då jag converserade och tillika stickade på min grå ulstrumpa.- Årstafrun Märta Helena Reenstierna, 28 mars 1799
Jorden och kummin var hon, sanden han, men fru Sundell "den" ... Och det var ändå mot slutet av den stora "könsneutraliseringen" som på sitt sätt överträffar alla språkförändringar som pågår just nu.
Från ungefär mitten av 1300-talet började svensk grammatik att förenklas radikalt. Hela det gamla grammatiska systemet uppluckrades successivt och blev på några århundraden i stort sett till den grammatik vi har i dag.- Ida Västerdal: Då slog klockan för ordens kön, Språktidningen 2012/5
Omsider fick orden de genus de har idag. Istället för att hålla reda på vad som är han eller hon (som man ju får i t.ex. franska) får vi hålla reda på vad som är den eller det. Nog så svårt om man inte kan det, inget man tänker på annars.
Naturligtvis finns det spår kvar här och var. Månne den vanligaste är att klockan är en hon? Och de flesta har väl hört att fartyg kallas hon. Det var inte någon särskild sjömansgrej, att man tänkte sig skutorna som kvinnliga eller så (mycket sentida putslustiga "förklaringar" finns), utan en del av språket, grammatiskt genus som det heter. På så sätt är det heller inget märkligt i att även fartyg med namn som Neptunus eller Prins Karl kallades hon. Däremot är korrekt historiskt genus för ordet båt faktiskt maskulinum. Större fartyg är hon, mindre båtar han.
Jag kan inte se någon genusförvirring. Ord som idag är realgenus var tidigare maskulina eller feminina, och då använde man han, hon, etc som personliga pronomina. Men "then" (den) för Ruben är inte personligt pronomen utan relativt pronomen (där man idag säger "som"). Och "dess" som possesivt pronomen var allmänt förekommande och finns t ex på gravstenar: "Åboen XX och dess hustru".
SvaraRaderaAtt dåtidens språkbrukare klarade det hela galant betvivlar ingen. Det är i efterhand som man (här: jag) kan tycka att det ser egendomligt ut. Likaså ser "dess" märkligt ut idag, men inte då.
SvaraRaderaTack för rättelsen av "then"!
Dess maka ser man på många äldre gravstenar där mannen dog först.
SvaraRadera