Neandertalaren i oss

När Thomas Huxley, "Darwins bulldog", funderar över indoeuropeernas äldsta historia blir det en del resonemang om rasblandningar. (Det gäller alltså inte språkgruppen utan den tänkta ras som vid den tiden kallades den ariska, vilket ger upphov till en uppsjö problem; men det är en annan fråga.) Då och då snuddar han vid neandertalarna och vilka relationer de kan tänkas ha haft med oss moderna Homo sapiens.

The blond long-heads [i nederländska Friesland] may exhibit one of the lines of evolution of the men of the Neanderthaloid type. Or, the Frisians may be the result of the admixture of the blond long-heads with Neanderthaloid men; whose remains have been found at Canstatt and at Gibraltar, as well as at Spy and in the valley of the Neander; and who, therefore, seem, at one time, to have occupied a considerable area in Western Europe.

- Thomas Huxley: The Aryan Question and Pre-Historic Man (1890)

Det var inte den första gången man funderade över om de utdöda neandertalarna, vars klassificering var en av 1800-talets stora antropologiska frågor, möjligen hade beblandat sig med våra förfäder, och vad som i så fall hänt med resultaten – kanske lever de fortfarande ibland oss? Utgör de kanske de flesta eller rentav alla moderna människor..?

Jag är osäker på hur folk idag uppfattar neandertalare. Till att börja med sågs de som den arketypiska förmänniskan: grova och håriga, dumma och brutala, ett djur som bara nästan utvecklats till människa. (Ett typiskt exempel från ärkeförvillaren Ignatius Donnelly tar jag upp på Faktoider: Rasskillnader.) Numer har forskningen sedan rätt länge haft reda på att neandertalare knappast skiljde sig särskilt mycket från oss, såväl fysiskt som mentalt. Men den gamla bilden hänger kvar, inte minst i det dagliga tal där "neandertalare" fortfarande är en hyfsat kraftig förolämpning. Diskussioner om neandertalensiska inslag i våra egna gener ska ses i ljuset av de två olika bilderna: Neandertalare som primitiva halvmänniskor respektive en underart som bara närgångna undersökningar kan skilja från moderna människor.

En sorts inlägg kom 1980, här beskrivet av Karin Bojs. Hon är onödigt hård mot Auel, skönlitteratur kan ju vara hur fantasifull som helst, men hur som helst:

Svante Pääbo försöker hålla sig strikt till sina vetenskapliga resultat och undviker att gissa. En som däremot inte har några som helst skrupler för att spekulera om våra [dvs Homo sapiens] möten med neandertalare är den amerikanska författaren Jean M Auel. Hennes böcker om Grottbjörnens folk har sålt i många miljoner exemplar. Den första boken i serien kom ut 1980, och där skildrar Jean M Auel hur den föräldralösa flickan Ayla [H. sapiens] blir omhändertagen av en annan sorts människor. När Ayla växer upp blir hon våldtagen flera gånger av klanhövdingens son, som alltså kom att bli en blandning mellan neandertalare och moderna människor. En sådan blandning brukar kallas för en hybrid. 

Man skulle kunna säga att Jean M Auel just ifråga om hybriden låg trettio år före DNA-forskningen. När boken skrevs fanns inga säkra vetenskapliga belägg för att en sådan blandning skulle ha inträffat. Det som fanns var enskilda skelett, ben och tänder, som av vissa forskare betraktas som mellanformer.

- Karin Bojs: Min europeiska familj: De första 50 000 åren (Albert Bonnier 2015)

Trettio år efter Grottbjörnens folk och 120 år efter Huxleys utläggning släpptes den första rapporten från en omfattande kartläggning av neandertalarnas genom. Den drog den välgrundade slutsatsen att viss blandning förekom mellan H. neanderthalensis och H. sapiens.

Initial analyses of four billion base pairs of Neandertal DNA indicate that Neandertals left their mark in the genomes of some modern humans.

- The Neanderthal in us, Science 7 maj 2010

Se även Wikipedia: Neanderthal genome project