Victoria Woodhull

Victoria Woodhull (1838-1927) var en synnerligen intressant person på flera sätt. Hon:

• förespråkade fri kärlek, säger ingen statlig inblandning i giftermål, skilsmässor eller barnalstrande
• var icke desto mindre abortmotståndare
• var mycket intresserad av spiritualism
• var tillsammans med sin syster de första kvinnliga börsmäklarna på Wall Street, med stark uppbackning: "Woodhull, Claflin & Company opened in 1870, with the assistance of the wealthy Cornelius Vanderbilt, an admirer of Woodhull's skills as a medium"
• grundade en tidning 1870 med pengarna de tjänat på Wall Street, med en dagordning som heter duga: "feminism was the [Woodhull & Claflin Weekly's] primary interest, but it became notorious for publishing controversial opinions on taboo topics, advocating among other things sex education, free love, women's suffrage, short skirts, spiritualism, vegetarianism, and licensed prostitution."
• tryckte Marx kommunistiska manifest 1871
• var presidentkandidat för Equal Rights Party i valet 1872
• när en politiker och clergyman (präst..?) som kritiserat hennes free love uppdagades ha prasslat med en väns fru skrev hon en artikel om detta i sin tidning vilket ledde till stor skandal och att hon häktades mitt under valkampanjen
• gifte sig 1883 rikt i England och ärvde 1901 en förmögenhet efter maken.

Wikipedia: Victoria Woodhull

En vinkling som vore väl värd att studera av flera anledningar kommer från "mediet", säger bedragaren, Barbara Goldsmith: När kvinnliga spiritister sade sig vara språkrör för utomvärldsliga auktoriteter, ofta av absolut högsta rang, så kunde de framföra budskap på ett helt annat sätt än om de sagt saker i sitt eget namn.

These otherworldly voices gave women a voice that society could not censor. 'Women,' Goldsmith says, 'could now transmit the wisdom of spirits as diverse as Socrates and Benjamin Franklin: not surprisingly, the rights of women were very much on the minds of these great thinkers.'

- Ur Richard Brookhisers recension av Goldsmith, The Happy Medium; New York Times 29 mars 1998

Nu tror visserligen Goldsmith på fullt allvar att döda människor kan tala via de levande. Av citatet framgår inte riktigt om hon menar att Franklin, Sokrates m.fl. verkligen var lika intresserade av kvinnorättsfrågor som Woodhull m.fl., eller om där finns en antydan till att de senare kanske utnyttjade de förras namn för att framföra sina egna åsikter. Vilket vore den enda positiva tillämpningen av medialt trams som jag hittills stött på.