Kaiserns flotta åkte nog aldrig till månen

Kiel, förmodligen före 1914: En liten, liten del av kejsar Wilhelms stolthet, den tyska högsjöflottan, Hochseeflotte. Dess största betydelse var att bidra till de internationella spänningar som ledde till det stora kriget. Militärt sett motiverade högkostnadsflottan inte de resurser man lagt ut på den; ett oavgjort slag på Nordsjön (i dagarna hundra år sedan) blev i princip allt den åstadkom i den vägen.

När freden kom i november 1918 lade segrarna direkt beslag på de förhatliga ubåtarna. I väntan på att man skulle komma överens om vad man skulle göra med resten fick de bege sig till flottbasen Scapa Flow norr om Skottland. Den 21 juni 1919 beordrade den tyske befälhavaren att sänka alltihop; hellre det än att de skulle hamna i britternas händer. Femtiotvå tyska fartyg gick till botten.

En botten som visserligen inte låg djupare än att man utan alltför stora besvär kunde bärga åtminstone de värdefullaste och/eller besvärligaste (för sjöfarten) delarna. Från 1920-talet fiskades åtskilliga ton prima stål upp.

Tiden gick. Nya krig utkämpades med nya vapen. Sommaren 1945 inleddes atomåldern. Fram till 1963, då det så kallade partiella provstoppsavtalet lades fram, sprängdes hundratals atombomber i atmosfären. (Liksom även senare, men inte alls lika många.)

En av de avgjort mindre viktiga följderna av detta var metallurgisk. När man tillverkar stål blåser man stora mängder luft eller syre genom smältan. Radioaktiva atomer från sprängningarna, som svävar runt i luften jorden runt, ansamlades i stålet. Därför blev allt stål som tillverkades under denna tid svagt, svagt radioaktivt. Inte mycket, men tillräckligt för att ge problem för de som vill göra riktigt noggranna mätningar av radioaktivitet. Detta ledde i sin tur till en liten men dock efterfrågan på stål från före atomåldern. Och i Scapa Flow fanns det fortfarande några hundratusen ton ...

Dar van der Vat gav 1982 ut The Grand Scuttle: The Sinking of the German Fleet at Scapa Flow in 1919. Där berättade han om händelseförloppet ovan, inklusive efterfrågan på "för-nukleärt" stål. Och här fick berättelsen en fascinerande knorr: Delar av Wilhelms flotta åkte ut i rymden.

... from the idle speculations of an under-occupied naval staff officer called Tirpitz [som så småningom skulle inleda den stora marina kapprustningen] to Man's first ventures into space ...

- Ur förordet i Dar van der Vat (1982)

Detta togs senare upp av David Bodanis i E = mc² (Norstedts pocket 2009) där jag först läste om det hela.

Equipment that Apollo left on the moon, as well as part of the Galileo probe that reached Jupiter, and even the Pioneer probe now past the orbit of Pluto and on its way to distant star systems, all carry remnants of the Kaiser’s navy, via this salvaged steel from Scapa Flow.

Fantastiskt! Är det sant? Tyvärr verkar så inte vara fallet.

A legend has grown up that much of the “low-background steel” from these ships was used in iron-room-type shielding applications, and in particular that NASA used some in the Voyager spacecraft. However, that’s probably exaggerated — most of the ships were salvaged in the 1920s and ’30s. I did find a 1973 news account saying steel from the battleship Kronprinz Wilhelm was going to be used to shield a medical diagnostic system at a Scottish hospital, and that other pieces of the ship had been sent to Cape Town and Koblenz. However, NASA has said it can’t confirm steel from the German fleet was launched into space.

- Is steel from scuttled German warships valuable because it isn’t contaminated with radioactivity?, The Straight Dope, 10 december 2010

NASA hade heller inte haft någon anledning att införskaffa stål från Scapa Flow eftersom det fanns mer än gott om motsvarande vara på närmare håll. Ett exempel som nämns är att pansar från USS Indiana, sjösatt 1941 och skrotad 1963 (snarare än 1962), användes för att bygga lågstrålande rum i sjukhus i Illinois och Utah. Sådana rum användes för att mäta radioaktivitet i människor, något som blivit intressant sedan atombombsproverna ökat bakgrundsstrålningen över hela världen. Då ville man isolera mätobjekten så långt det var möjligt. När de byggdes krävdes också betydligt större mängder icke-kontaminerat stål än det som gick åt i mätinstrument för rymdsonder.

För övrigt har efterfrågan på lågstrålande stål sjunkit. Dels har de som bygger instrumenten kommit på hur man kan kalibrera bort störande strålning, dels har bakgrundsstrålningen tack vare fenomenet halveringstid och få atombombsprov i atmosfären sedan 1963 sjunkit avsevärt:

World anthropogenic background radiation levels peaked at 0.15 mSv/yr above natural levels in 1963, the year that the Partial Nuclear Test Ban Treaty was enacted. Since then, anthropogenic background radiation has decreased exponentially to 0.005 mSv/yr above natural levels.

 - Wikipedia: Low-background steel