Drake-fejk

Sir Francis Drake förde befäl på det som skulle bli den andra världsomseglingen någonsin. Sommaren 1579 lade man till vid en strand i Kalifornien och stannade en dryg månad. Platsen var, och detta är man tämligen tvärsäkra på, en vik norr om San Francisco, som också fått heta Drakes Bay. Bland annat har man där hittat porslinsfragment som härrör från expeditionen. Dåtidens resenärer lämnade ju annars inte många påfallande eller varaktiga spår.

Ett varaktigt och långt intressantare spår utgjordes av en mässingsplåt som man kunde läsa om i skeppsprästen Fletchers beskrivning av den stora färden. Plåten försågs med drottning Elizabeths porträtt i form av ett ditsatt mynt, man ristade in Drakes namn och ankomstdagen, och inte minst konstaterandet att området hädanefter var brittiskt (vilket var det första brittiska anspråket på kontinenten). Och så spikade man upp den på en påle innan man seglade iväg.

Sekler gick. Kontinenten koloniserades och började spela roll. Plåten var grundligt förlorad i tidens virvlar. I fackkretsar kände man till den via beskrivningen, och många funderade på om den kunde finnas kvar någonstans.

Och så en dag ...

One of the world's long-lost historical treasures apparently has been found!

- Herbert E. Bolton (1937)

Om Boltons artikel inleds på ett i akademiska sammanhang ovanligt sätt så kan det bero på att den började som ett tal, hållet på Sir Francis Drake Hotel minsann i San Francisco den 6 april 1937. Det kan också bero på att Bolton verkligen var mycket, mycket glad över fyndet. Han var distinguished professor i historia (hur nu den titeln översätts) och hade i åratal efterlyst plåten. När så en ung man ringde och berättade om ett fynd han gjort några månader tidigare var det inte konstigt att Bolton omedelbart insåg vad det rörde sig om. Och så står han några månader senare och visar upp superduperfyndet för imponerade och avundsjuka kolleger.

Here it is! Recovered at last after a lapse of 357 years! Behold, Drake's plate — the plate of brasse! California's choicest archaeological treasure!

Helt godtrogen var professorn dock inte:

Either the plate is a clever fraud, perpetrated by someone who carefully studied Fletchers words; or, if it is genuine, as I fully believe, Fletcher made a remarkably accurate record of what it was like and what the inscription said. Between the relic and the eye-witness record there is a spectacular and convincing harmony which no fraud would be likely to attain.

Ett problem hade uppstått i samband med att Bolton fick tag på plåten. Han hade utlovat upphittaren $2500 för det osynade fyndet. När denne ändå dröjde med leveransen ökade Bolton och Allen L. Chickering, ordförande för California Historical Society, insatsen till $3500; det motsvarade en årslön för en läkare. När de för första gången fick se plåten hade de redan investerat såväl pengar som sina egna namn, liksom universitetet och det historiska sällskapet; i praktiken hade de redan gett sina och organisationernas tungt vägande ord på att den var äkta. Det bådade inte gott för den utförliga, neutrala kontroll av äktheten som sedan borde ha gjorts.

Den första kontroll som faktiskt gjordes bestod främst i att Bolton jämförde plåten med Fletchers beskrivning. Han fann att den stämde överens till punkt och pricka. Vidare var den enkelt gjord vilket också talade för dess äkthet. Ett "bevis" som nästan är betagande är fyndplatsen: Plåten hittades inte vid Drakes Bay utan längre sydost, intill själva San Francisco-bukten. Det talade för att den var äkta, menade Bolton, för en förfalskare skulle ju givetvis placera sitt verk vid Drakes Bay där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger. När det senare visade sig att plåten först hittats vid Drakes Bay, men att den upphittaren senare slängt iväg den (och därmed gått miste om läkarlönen), så talade det också för äktheten, eftersom plåten hittats vid den plats där praktiskt taget alla var överens om att Drake slagit läger.

Givetvis ifrågasattes fyndet. En som utmärker sig var Reginald B. Haselden, expert på manuskript från perioden. Han ställde en lång rad frågor som inte besvarats i de beskrivningar som dittills publicerats, men som måste besvaras om man skulle kunna bedöma äktheten. Han ställde frågor om metallen (1500-talskvalité eller senare? uthamrad eller valsad?), bokstäverna (användes de formerna på den tiden i motsvarande sammanhang?), orden (stavningar, böjningar, ordval ...) datumet (skrev man "June 17 1579" på den tiden?), med mera.

Kritiken var besvärande. På universitetet bestämde man sig för att underkasta plåten en naturvetenskaplig och därmed odiskutabel äkthetskontroll i form av en metallurgisk undersökning. En kommitté sattes ihop för att se till att detta gjordes. Kommittén bestod av Bolton, Chickering och två personer till. Även om minst hälften av dem var grovt jäviga så borde väl inte det påverka den metallurg som de utsåg att göra själva jobbet? Men det gjorde det. Dr Colin Fink på Columbia University i New York fick en beställning som inleddes med prisande av plåtens historiska värde. Alla hans frågor besvarades av den entusiastiske och övertygade Bolton. De tester som Fink sedan utförde var begränsade, även med tidens teknik, och kom fram till det önskade resultatet. Nu hade det bevisats: Plåten var verkligen Drakes berömda plåt från 1579.

While skeptics have questioned the genuineness of the plate of brass, they have not altered the facts establishing the plate's authenticity as shown by the investigations of such scholars as Allen Chickering, Professor Herbert E. Bolton, and Drs. Fink and Polushkin.

- Robert F. Heizer, Elizabethan California (1974)

Men som jag antytt flera gånger i denna bloggpost, för att inte tala om dess rubricering, så var plåten inte äkta. Vad som utmärker detta fall var att de som kände till sanningen inte bara var uppburna historiker, utan även goda vänner eller allra minst bekanta med Bolton.

Akademikern Bolton var medlem i E Clampus Vitus, ett "uråldrigt brödraskap" eller åtminstone akademiskt sällskap som samlade många historiker av rang. Man ägnade sig åt lärda men framför allt muntra sammankomster och inte så få practical jokes. ECV finns än idag och förefaller att vara ett mycket trevligt sällskap.

När turen hade kommit till att skoja med Bolton var skämtets utformning given; så som han hade tjatat om den där plåten ... Man skaffade en mässingsplåt från en skrot, högg in texten utifrån Fletchers beskrivning, och fejkade sedan lite patina medelst svärtande över eld, gnidande med jord och hamrande. Sedan lades den ut vid Drakes Bay ... Och så väntade man.

Tanken var naturligtvis att plåten så småningom skulle hamna hos Bolton, som naturligtvis skulle göra en affär av den, för att sedan avslöjas av sina bröder. Allmän munterhet utbryter, Bolton bjuder på nästa runda, den stilen. — Vad man inte förväntat sig var att han skulle göra så stor affär av den så snabbt som han gjorde. När han satt såväl sitt som kollegers namn i pant, vilket på sätt och vis vägde ännu tyngre än den avsevärda penningsumma som lagts ut, så var det redan för sent att avslöja skämtet. Det skulle ha blivit en obekväm stämning, så att säga. Vad skulle man göra nu?

Under åren som följde gjorde de ofrivilliga konspiratörerna flera försök att avslöja plåten utan att någon skulle tappa ansiktet fullständigt. Man spred rykten, gav antydningar och mer eller mindre uppenbara tips på hur plåten skulle avslöjas.

Som i den lilla boken Ye Preposterous Booke of Brasse som gavs ut redan 1937, innan plåten gick till metallurgen Fink. Den kan läsas som en typisk studentikos skämtskrift, som utifrån ett aktuellt tema gör sig så lustig som den kan. Men den kan också läsas som en förtäckt beskrivning av plåtens verkliga ursprung, med en rad tips på hur den skulle kunna avslöjas. Ett sådant finns redan på titelsidan: På bilden ser vi hövding Hi-Oh av miwok-stammen (som Drake träffade) med plåten hängande om halsen. På den skymtar de tre ljusa bokstäverna E C V. De clampers som tillverkat plåten hade lämnat brödraskapets initialer på plåtens baksida, målade med fluorescerande färg.

*

1974 gav professor Samuel E. Morison ut en bok om de första europeerna som utforskade den nya världen. Boken var skriven för vanliga läsare och blev mycket populär. Den innehöll åtminstone en passage som var nog så intressant även för hans lärda kolleger. Morison hade studerat Haseldens (opublicerade) korrespondens med flera experter angående plåtens äkthet, och liksom han kommit fram till att den var en förfalskning. När samtidigt 400-årsjubileet av Drakes visit närmade sig så blev det plötsligt högaktuellt att göra en ordentlig analys av plåten. Man hade inte bara betydligt bättre mätteknik än på 1930-talet, utan framför allt var 1937 års apologeter med Bolton i spetsen borta. Nu fanns det inte längre några personer på "rätt" positioner som såg till att undersökningar kom fram till "rätt" resultat. Plåten underkastades en bred tvärvetenskaplig undersökning där en rad experter av olika slag inkallades. Fyrtio år efter Boltons tal kungjordes resultatet: Plåten var gjord på 1900-talet. Man hittade även spår av fluorescerande färg på baksidan.

Hela historien, så långt den varit möjlig att kartlägga, rullades inte upp förrän 2002. Då publicerade fyra lärda herrar från trakten artikeln "Who made Drake's plate of brass (Hint: It wasn't Francis Drake)" i tidsskriften California History. Den ges ut av California Historical Society i samarbete med University of California, som därmed får anses ha gottgjort för sina tidigare representanters misstag.

Källor & lästips:

• Edward Von der Porten, Raymond Aker, Robert W. Allen och James M. Spitze: "Who made Drake's plate of brass (Hint: It wasn't Francis Drake)", California History vol. 81 (2002), nr 2
• Herbert E. Bolton, "Francis Drake's Plate of Brass", California Historical Society Quarterly vol. 16, nr. 1
• Wikipedia: Drake's Plate of Brass